Vid himlens utkant på bio

"Vid himlens utkant" är ett tyskt-turkiskt drama, i samma stil som Short Cuts och Babel, d v s med parallella handlingar som vävs samman. I "Vid himlens utkant" är denna dramaturgi än mer utvecklad, och inte heller svår för tittaren att lista ut i förväg (vilket inte på något sätt förtar det hela). Filmen känns både realistisk och som en sagoberättelse, och behandlar många aktuella ämnen utan att vara fördömande eller ta ställning. För mig som nordisk tittare belyser den även en för mig tidigare okänd, närhet mellan Tyskland och Turkiet. I avsnitten på turkiska känner jag mig lite fjärmad från personerna, och kan bitvis känna att översättning är allt för nyansfri och kal (eller så är det så turkiska talas). Distansen i dessa partier märks förmodligen extra tydligt, eftersom filmen i övrigt erbjuder en väldig närhet till karaktärerna, som om de vore en del av ens egen tillvaro. Intrigen är skickligt samvävd, och slutet lämnar det helt öppet vad som händer i karaktärernas fortsatta liv.

Smutsiga händer på Stockholms stadsteater

När Smutsiga händer börjar, får jag för mig att jag är på Nya processen igen (se inlägg 22 maj). Det är skinnrockar, gevär, marscherande och tal om "den goda saken". När föreställningen fortsätter dras jag mer och mer in i den och börjar förstå mer av handlingen (men inte riktigt allt får jag erkänna). Uppsättningen är filmisk, med mycket effekter, högt tempo, scenografiska klurigheter och musik som understryker det som utspelas på scenen. Andreas Kundler som Hugo känns lite anonym, men kanske är det meningen att jag ska känna så? Sara Sommerfeld som hans fru spelar en sammansatt bimbo, med huvudet på skaft och som utnyttjar sina fysiska företräden för att nå dit hon vill (känns inte helt modernt, men fungerar ändå tycker jag). Regissören Ragnar Lyth och scenografen Lars Östbergh tycks ha haft ett tätt samarbete, för föreställningen är genomarbetad och känns som en helhet. Sartre hade förmodligen en annan tanke med pjäsens budskap än det som Stadsteaterns uppsättning förmedlar, men det får ändå anses vara lite av teatermediets styrka.

Sicko på bio

Ännu en dokumentärfilm med Michael Moore som deltagande observatör, nu med sjukvårdssystemet i USA i fokus. Skildringar av icke-försäkrade och försäkrade amerikaners misslyckande med att få medicinsk vård följer efter varandra. Läkare anställda på försäkringsbolagen berättar om hur bolagen ser på de försäkrade och deras krav. Allt handlar om pengar. Föga förvånande, men jag hade inte klart för mig att det var riktigt så här illa. Michael Moore har ju beskyllts för att inte hålla sig till sanningen. Är de fall som skildras sanna, vilket jag är benägen att tro, så räcker bara de för att övertyga mig om att vissa människors liv inte är vatten värt i USA (och att likställa vid att man t ex i Kina inte satsar på säkerhetsutrustning på byggarbetsplatser, för att ett människoliv är värt mindre pengar). I filmen skildrar Michael Moore även hur statliga sjukvårdssystem fungerar i länder som Frankrike, Kanada, Kuba m fl. I det avsnittet känns det som Halleluja-kören fått lite för stort utrymme, men förmodligen är väl det ett resultat av att filmen egentligen riktar sig till en amerikansk publik. Sicko är sevärd, omskakande och ett sätt att själv värdera det svenska sjukvårdssystemet, människosynen och faktumet att man är svensk högre.

Love på Dramaten

Även om jag inte varit tonåring på många år, tycker jag att teater för tonåringar är intressant. Jag själv svårt att tänka ut vad som fungerar eller inte fungerar, och hur mycket "teater" tonåringar klarar av utan att tycka det blir pinsamt. Love är en stark föreställning med stora gester, mycket ljud, ljus och effekter. Jag sitter på första bänk på Lejonkulan och har väldigt svårt att tänka på något annat än vad som för tillfället händer framför mig. Och det känns som tonåringarna i publiken upplever samma sak. Jag kan inte säga vilken ingrediens i föreställningen eller själva pjäsen som ger mig känslan av att detta engagerar tonåringar, trots mycket sexanspelningar, som tonåringar brukar tycka är pinsamt, och referenser till nobelpristagare m m. Starkt ensemblespel, rolig regi och fantastiskt skickligt utnyttjande av lilla Lejonkulans scenrum!

Måsen på Elverket

Måsen har fått mycket uppmärksamhet både före och efter premiären, med blogg, kända skådespelarnamn och öppna repetitioner. Den kväll jag besöker är Elverket är Mikael Persbrandt sjuk och ersätts av regissören själv, Stefan Larsson, som med ytterst lite stöd av manus gör sin karaktär med bibehållen kvalitet. Annars är det Marie Göranzon som överglänser de andra och som når hela vägen upp till de sista bänkarna på Elverket, där man i övrigt inte känner sig särskilt indragen i föreställningen. Är det en tanke bakom arenateater-bygget eller är det bara ett sätt att få in mer publik? Elverkets kännetecken har ju i alla fall tidigare varit att spela nära publiken. Jag förstår mig inte riktigt på själva pjäsens kvaliteter, men gillar den avskalade scenografin, och att nästan alla roller får ungefär samma utrymme. Jag skulle nog ändå ha velat sett vad Persbrandt hade kunnat gjort av sin roll. Han är ju en skicklig skådespelare, men annars känns det inte som föreställningen saknar hans insats.

Fördold på Dramaten

Lars Norén tillhör en av mina favoritdramatiker, och han gör mig sällan besviken. I Fördold är han tillbaka på Dramatens Lilla scen, en perfekt scen för att spela Norén med tittskåpsteaterns känsla av att man tjuvtittar på något man inte borde se. Enligt Dramatens hemsida är Fördold "en knivskarp vardagsskildring" och det är exakt vad det är (även om min egen vardag inte är fullt lika dramatisk som den norénska). Peter Engman och Rolf Skoglund (äntligen i en annan typ av roll!) är kvällens stora behållning, men ingen av skådespelarna gör en besviken. När barn/ungdomsskådespelare deltar i pjäser är jag alltid lite orolig för att fiktionen ska brytas, när kvaliteten på skådespeleriet varierar allt för mycket, men det tycker jag inte Fördold i denna uppsättning drabbas av. Alla Noréns klassiska ingredienser är med (svåra sjukdomar, skilsmässa, otrohet, incest, onani, sinnesjukdom m m), men i en trovärdigare form än på länge.

The Queen på DVD

Jag hade inga direkta förväntningar på filmen The Queen, hade hört både postiva och negativa omdömen. Man dras snabbt in handlingen, som man vet är till stora delar fiktiv, men som känns som en exakt skildring av verkligheten. Manusförfattaren gör inget anspråk på att filmen ska skildra det som verkligen hände i det brittiska kungahuset när prinsessan Diana dog. Men filmen gör det omöjligt att inte tänka "det var nog exakt så här det var". Välspelat av Helen Mirren m fl och utmärkt regi av Stephen Frears. Man kan nästan höra vad som rör sig i huvudet på den fåordiga och korrekt drottningen och hur hon kämpar för att hålla balansen när hon slits mellan plikten, familjen och de egna känslorna.

Juloratoriet på Stockholms stadsteater

Jag hade inga direkt förväntningar på Juloratoriet i denna uppsättning. Jag hade inte läst recensionerna och jag har varken läst boken eller sett filmen (i alla fall inte vad jag minns). Mitt första intryck var att föreställnigen, och texten, var mer litterär än jag trodde. Jag hade mer tänkt i banor Såsom i himmelen eller Änglagård, men här är inte handlingen i samma fokus. Bitvis känns det obegripligt, bitvis tror jag mig förstå allt. Talade scener blandas med musik, nyskriven sådan av Sven David Sandström, jazzklassiker och liknande. Jag är alltid orolig när jag går på talteater och samma skådespelare som agerar ska sjunga, men här känner jag mig trygg nästan från början. Mycket bra skådespelare (dialekterna hade de kunnat strunta i eftersom de ändå i håller hela vägen) och en regi som gör att man hela tiden håller sig kvar i föreställningen. Snabba scenbyten, enkel scenografi, men ändå tidstypisk, och många olika karaktärer gör att man hela tiden vill veta vad som händer härnäst, även om man anar inget oväntat kommer att hända.

Underbar och älskad av alla på bio

Mitt första möte med denna film var vid inspelningen på Dramaten, och när jag med en guidgrupp i släptåg möter Hannes Holm och Björn Kjellman (som bara blixtrar förbi i filmen) under Stora scenen. De fnissar som små barn, och jag tänker det håller nog på med något kul. Nästa möte är när guidkollegorna pratar om filmen (Martina Haag har varit guide på teatern tidigare) , eller snarare om Martina Haag. Mitt intryck då var att filmen var självbiografisk och att Dramaten var en av de stationer Martina passerat i sin karriär.

Som jag förstår nu baserar sig filmen på en bästsäljande bok av Martina Haag. Det finns ju en uppsjö av böcker och filmer, i Bridget Jones fotspår, med samma tema och jag trodde jag hade läst dem alla. Underbar och älskad av alla är ytterligare en sådan, men jag får inte känslan av att detta har jag sett förut, som med många andra. Kanske för att huvudpersonen känns mer äkta, inte en vacker Hollywood-stjärna som försöker spela fet och ful. Och att slutet faktiskt inte är sockersött och lyckligt. Det är tätt mellan skratten (folk runt omkring mig hinner knappa andas mellan anfallen), som blandas med igenkännande leenden. Det som gör att Under och älskad av alla lyfter sig ur mängden av liknande filmer, är kanske att den inte är "tjejig" som man kan tro till en början, utan mer skildrar en vardaglig och allmän mänsklig känsla av att inte riktigt vara så lyckad som man tänkt sig och att man ska bli avslöjad som en den förvirrade skäl man är.

Class of 76 på dvd

Jag trodde att jag hade sett denna engelska film från 2005, intrigen kändes så bekant. Ganska snabbt förstod jag att jag blandade ihop det med något av alla dessa CSI eller liknande serier, och att detta var betydligt mer genomarbetat. Dock kan man efter drygt halva filmen, utan att vara varken Poirot eller Ms Marple, lista ut vem som är skurken och efter ytterligare en stund varför. Välgjort, välspelat av duktiga skådespelare som man inte sett allt för ofta och hyfsat spännande. Perfekt film för en hemmakväll men inget man minns (eller kan skilja från andra TV-deckare eller polisfilmer).

Hedda Gabler på Stockholms Stadsteater

Henrik Ibsens Hedda Gabler är en ganska tidslös pjäs - den är både modern och omodern. Stadsteaterns uppsättning utspelar sig någon gång på 1960-talet, men detta är egentligen av mindre vikt i sammanhanget. Scenen, som nästan helt saknar rekvisita, domineras av en sju-åtta meter lång skinnsoffa (som till vardags står i Kulturhusets entréhall). Soffan kan vridas 360 grader och vridningarna symboliserar tid som passerar. På grund av att soffan är så lång kan den även på ett effektfullt sätt förmedla olika stämningar mellan personerna på scen, om de är avståndstagande eller oense sitter de långt ifrån varandra, men om de är förtroliga eller intima sitter de nära, nära. Helena af Sandeberg gestaltar en uttråkad, manipulativ men ganska osäker Hedda, hon gör detta med en perfekt uppsyn och välavvägd betoning i varje replik. Samspelet mellan samtliga skådespelare fungerar mycket väl. Tillsammans med den lågmälda, lite släpiga, jazz-inspirerade musiken som genomsyrar hela föreställningen, förmedlar pjäsen en känsla av tristess och frustration, men även vanmakt inför vad tristessen kan få människor att göra. Stadsteaterns uppsättning av Hedda Gabler är en av de bästa föreställningarna jag sett på länge, och Helena af Sandebergs slutscen kommer jag sent att glömma.

Rickard III på Stockholms Stadsteater

Programmet till föreställningen var ovanligt faktabaserat, för att vara på teater, och historien bakom Rosornas krig kan vara bra att kunna om man vill förstå Shakespeares Rickard III, oavsett uppsättning. På Stadsteatern är uppsättningen sparsmakad när det gäller scenografi, ljussättning, rekvisita och med tidsenlig kostym, med moderna inslag som jeansjackor m m. Den använda översättningen gjorde det lätt att följa manus, och, trots alla olika namn och att samma skådespelerska hade flera roller, hänga med i konspirationsteorierna (i alla fall i slutet av första akten och i andra). Alla roller spelades av kvinnor, vilket ibland försökte döljas med mask och kostym, och ibland lämnades därhän och upptill betraktaren att bestämma om det var viktigt eller inte. Bra skådespeleri och regi, som levandegjorde texten på ett sätt som inte alla Shakespeare-uppsättningar lyckas med.

Linje Lusta på Stockholms stadsteater

Jag uppskattar mer och mer de amerikanska klassikerna från författare som Eugene O'Neill, Arthur Miller och som i detta fall Tennesse Williams. Stadsteaterns uppsättning av Katt på hett plåttak var mycket bra, och kanske hade jag väntat mig en föreställning på samma nivå. Jag vet inte vad det är som inte fungerar men Linje Lusta i denna uppsättning känns som ett hastverk och utan närvaro av skådespelarna. De spelar parallellt med varandra och lyckas inte framföra med övertygelse det budskap som ändå finns i texten. Med en avskalad scenografi, som skulle kunna ha varit skapad för vilken pjäs som helst, når inte Helena Bergström, Elisabeth Karlsson, Samul Fröler (som de av någon anledning "stoppat upp") m fl fram till publiken. Vill gärna se denna pjäs i en mer vågad uppsättning, med en mer samspelt ensemble.

Little Miss Sunshine på DVD

En feelgood film med aningen för mycket amerikansk moral och utan udd. Farfadern är den stora behållningen (men han försvinner ju efter halva filmen ...). Möjligheten finns att göra en riktigt bra film, med mer oväntade poänger men ambitionen fullföljs inte. En blandning mellan Sideways, The Royal Tenenbaums och Thelma & Louise (dock helt utan våldsinslag) blir en trevlig och sevärd familjeroadmovie.

Nya processen på Stockholms Stadsteater

Önskar att jag hade varit påläst på Kafkas processen när jag kommit en halvtimme in i Nya processen av Peter Weiss på Stadsteatern. Hänger med bra så länge Meta Velander är på scenen, men tappar fullständigt bort mig i handlingen (om det finns en sådan?) efter en stund. Helt utan kulisser lyckas ensemblen ändå göra scengolvet till ett kontor, en lägenhet och en krigszon (tror jag?). Mycket fysisk teater, utan det tröttande och överdrivna rullandet och kravlandet på scenen som många moderna uppsättningar lider av. Fantastiska skådespelare rakt igenom, särskilt Per Sandberg som Frans K och Krister Fant, som statsåklagare m m. En föreställning som när det gäller texten är helt över min horisont, men med intressant regi och scenbild.

Innersta kretsen på bio

Innersta kretsen är en spionthriller utspelad under kalla kriget. Välspelat av Matt Damon (som dock har precis samma frisyr, kläder och glasögon som i alla andra filmer) och välskrivna repliker, men med ett allt för rörigt manus. Många trådar som är svåra att hålla rätt på och som man, efter 2,5 timme, är osäker på om de verkligen följts upp. Kanske kräver filmen lite för mycket av biobesökaren när det gäller politiska intriger m m under andra världskriget och det efterföljande kalla kriget. En film byggd på grundläggande, och annars söndertjatade, amerikanska värderingar, men utan att trycka ner dessa i halsen på tittaren. Det skulle kunna ha blivit en riktigt bra på film på 1 timme och 50 minuter, men nu får man bitvis kämpa för att uppehålla intresset och uppmärksamheten.

Uppdraget på Stockholms Stadsteater

Uppdraget skrivet och regisserat av Björn Runge på Stockholms Stadsteater var det mest svårbegripliga som jag har sett på länge. Handlar det om ett rollspel? Teater-terapi? Varför heter den uppdraget? Vad vill den säga? I alla fall till en början utger den sig för att vara ett relationsdrama i Norénsk stil, men blir allt mer sönderstyckad och utan röd tråd. Scenografin är enkel och leder tankarna till perspektivteatern med föreställningens centrum i soffgruppen i mitten och med mer perifera händelsförlopp längs med de snedställda vägarna. Ett återkommande inslag i dialogen är ett Varför? där man snarare förväntar sig ett jasså eller jaha. Skapar några komiska poänger, men känns också symptomatiskt för hela uppsättningen. En föreställning inte alls i klass med Runges fantastiskt välregisserade och välspelade film Om jag vänder mig om, även om ensemblen i princip är helt hämtad från filmens.

Rucklarens väg på Operan

Jag var och såg Rucklarens väg på Operan i Stockholm (eller i alla fall akt 1 och 2 av föreställningen). Underbar scenografi, som hämtad ur Karl-Bertil Johnsons julafton, Dunderklumpen eller Pellepennans och Suddigummans värld. Stravinskijs musik var som väntat svår att ta till sig, bitvis undrade man om orkester och sångarna verkligen var med i samma opera. Banalt libretto och handling utspelad i 1700-talets England, i samma förenklade sagostil som operor från 1700-talet.