Med anledning av att Sif Ruud har gått bort sände SVT den inspelade versionen av Idlaflickorna från Dramatens Lilla Scen/Målarsalen.
Jag har sett föreställningen på teatern tre gånger, och mindes en del av replikerna (och har även sett den version av pjäsen som nyligen satts upp på Dramaten med systrarna Ekblad i rollerna). I jämförelse känns den senare versionen mer drömsk, medan Hans Klingas version med Sif Ruud och Birgitta Valberg i alla fall till en början känns som två damer faktiskt möts på en semesterresa vid Gardasjön. Senare Kristina Lugn pjäser ger mig en känsla av att texten inte riktigt är färdigbearbetad, men i Idlaflickorna sitter varje replik. Och i Sif Ruuds och Birgitta Valbergs version är det inga svårigheter att hänga med, trots de absurda växlingarna mellan dröm och realism, och mellan de olika personligheterna. Sevärt fortfarande och föreställningen ger mig samma känsla som 1995, 15 år senare och med en hel del andra teaterupplevelser däremellan.
