Lilla spöket Laban Boulevardteatern

Entrén till teatern är full av bilder på det tecknade Lilla spöket Laban, en välkänd figur för de flesta i publiken. I salongen hörs frågan ”Var är spöket Laban?” innan föreställningen börjar. Och frågan kvarstår, när föreställningen är slut. Som alltid på Boulevardteatern är jag mycket imponerad av hur de med enkla medel och sin egen fysik kan uttrycka så mycket, och fånga publikens intresse. Här är publiken med på noterna i det sceniska men inte i berättelsen. Jag tror det är för avancerat för 3-åringar, som utgör den största delen av den unga publiken, med det som kallas meta-teater, d v s teater i teatern. Handlingen består av att tre clowner ska spela Lilla spöket Laban, och turas om att spela rollerna som Laban, Labans pappa o s v. Jättebra utfört, men det når inte fram till de som sitter och väntar på det ”riktiga” spöket Laban. Kunde inte ha sammanfattat det bättre själv än sonen till sin far, som inte var med på teatern, ”Spöket Laban kunde inte komma, utan det var två gubbar som spelade honom” …  

Ett informellt samtal om den nuvarande situationen Dramaten Lilla scenen

Jag tänker innan föreställningen börjar att jag gärna vill att detta ska vara bra, men jag har en känsla av att det lika gärna kan haverera helt, som flyga fritt. Och det lyfter från början, greppet att ta hela pjäsens repliker från samtal mellan barn fungerar. En del funderingar är helt klockrena, och samspelet mellan mötesdeltagarna ligger inte långt från den egna arbetsveckans möten. Jan Waldekrantz är suverän som ”ordförande”, och är väl den vars prestation utmärker sig mest. Roligt, träffande och i ett behagligt gränsland mellan arbetslivet och diskussionerna hemma med 3-åringen. Avståndet däremellan krymper till att bara handla om var och när meningsutbytet sker. När sonen kvällen efter vill leka kontor och säger ”Jag jobbar på det här jobbet. Mina kompisar jobbar på ett annat jobb” undrar jag om både pjäsen och min avslutningskväll med de nuvarande kollegorna fortfarande pågår …

Palme på bio

Jag trodde jag visste vad Palme hade åstadkommit, men mina kunskaper är väldigt grunda inser jag en bit in filmen. Och vad han var för person hade jag ingen aning om. Välgjord film, som bärs upp av arkivklippen, men som bitvis kan kännas lite seg. Slutet är ju känt, men ändå får man en känsla av att man vill veta hur det går. Mordets betydelse för svensk historia och mentalitet blir för mig mer påtagligt än tidigare. Hur kunde det hända? Vem utförde det? Och framför allt - varför?

Klä på klä Teater Tre, Gävle Stadsbibliotek

Vardagsrealism, som fångar och engagerar publikens 2-4-åringar. Ta på sig en tröja som hamnar bak och fram, strumpor som är försvunna, en halsduk som inte vill sitta kvar runt halsen … Den enkla handlingen framförd med tydlig gestaltning och mimik går hem direkt hos publiken, som gärna hjälper till. Ett publikengagemang som når över scengränsen och som tyvärr aldrig syns på teater för vuxna …

Madame Bovary Dramaten Elverket

Det var länge sedan jag läste Madame Bovary, men jag har ändå en uppfattning om handlingen och vad den vill visa på. Unga Dramatens uppsättning känns trogen originalet, utan att kännas gammaldags. Johan Holmberg som mannen kontrasterar Alexandra Drotz Ruhns Emma och Danilo Bejarano, med sin speciella spelstil, bryter av som älskaren. Men scenografin? Har svårt för scenografi som bara tycks ställa till med problem för skådespelarna, och stör själva gestaltningen. De höga bänkarna med hängande våder tycker jag kunde ha valts bort, de ställer sig framför både pjäs och skådespelare. 

Into the abyss på SVT

Jag hamnar av en slump framför denna dokumentär på SVT. I tablån introduceras den som en berättelse om vad det är som driver en mördare och vad som driver oss andra att avrätta mördare. Och det är samma två frågor som kvarstår efter dokumentärens slut. Jag vill vid flera tillfällen under filmen stänga av TVn och glömma allt det obehagliga som den visar för mig och bär med mig dokumentärens känsla flera dagar efter. Under filmens gång får man följa två pojkar som sitter i dödscell respektive på livstid för två mord de begick som tonåringar. Man får höra pojkarna själv berätta, deras och offrens släktingar, tidigare fängelsevakter på vägen på avrättningen av den ena pojken. Filmen ger upphov till många tankeställare som när filmaren Hertzog frågar en fängelsepräst, som brukar vara närvarande vid avrättningar, hur en förlåtande Gud kan tillåta dödstraff. Han svarar ”Jag vet inte”. Det svaret, om inte allt annat, borde vara nog för att avskaffa dödstraffet i USA (och andra länder). Och när en av de intervjuade säger att han inte har kunnat läsa och skriva förrän han lärde sig det i fängelset, får det mig att förstå vad analfabetism verkligen kan innebära. Ett totalt utanförskap. Och att vissa inte har en chans i livet förstår jag när de intervjuar pappan till en av de morddömda, som själv sitter på livstid (efter att redan ha tjänat av ett 20 årigt straff för ett tidigare brott). 

Rövare Dramaten Lilla scenen

Efter föreställningen är jag tvungen att dubbelkolla att detta verkligen är Schillers Rövare, skriven på slutet av 1700-talet. Unga Dramatens uppsättning känns allt annat än förlegad och översättningen bär upp det utmärkt. Hannes Meidal är underbar som Frans (och har även varit med och bearbetat texten) liksom Danilo Bejarano som brodern Karl, med en spelstil som verkligen är hans egen och som är klockren i denna föreställning. En del av pjäsens moraliska innehåll och övergripande frågeställningar tror jag går över huvudet på den tonårspublik som pjäsen riktar sig till. Men det är sådana här uppsättningar som gör att tonåringar återvänder till teatern, efter sitt första besök.

Dissekering av ett snöfall Dramaten Lilla scenen

Redan när jag läser om Dissekering av ett snöfall så höjs ett antal varningsflaggor. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta och förhandsinfon ger ingen ledtråd till vad som komma skall. Enligt densamma är författaren Sara Stridsberg inspirerad av den riktiga historien om Drottning Kristina och Strindbergs berättelse om denna. Det är möjligt men tyvärr gör det inte föreställningen bättre. Inledningsscenen är som hämtad ur Sex roller söker en författare, men sen vandrar det iväg till ett sammelsurium med könsord, spott, Brechtska upprepningar, perspektivbyten, uppblåsbara hoppborgar … Ingela Olsson är bra som alltid och Christoffer Svensson överraskar till det bättre, men annars lider jag mest med skådespelarna. Det här är inte bra, och det vet de om. 

Historien om Någon Boulevardteatern

Enkel scenografi och rekvisita, påhittiga scenlösningar och fysiskt spel gör Historien om Någon på Boulevardteatern till en njutning för både mig som vuxen och för sonen, snart 3 år. Vi vill verkligen veta vem det är som stökar till hemma, vem som rullar ut det röda garnnystanet … Trallvänliga och avskalade melodier till enkelt ackompanjemang, möjlighet att delta om man vill och scennärvaro av den dignitet som krävs för denna teaterpublik gör detta till en barnteaterföreställning som fastnar i minnet.

Jungfruleken Skillinge Teater

Jag har sett Jungfruleken i en uppsättning på Dramaten, Målarsalen och som jag minns det var jag inte så imponerad av själva pjäsen. Kanske är mina förväntningar lägre inför Skillinge Teaterns uppsättning, men denna gång gillar jag det mer. Carina Södermans gestaltning av en av husorna är underbar, och som hämtad från Helt hysteriskt (Absolute Fabulous). Scenografin är ranglig, som sig bör på en ”ladateater” men kanske gör den mer avskalade scenlösningen att själva pjäsen bättre når fram. 

Hedda Gabler Dramatens stora scen

Jag vet att jag tidigare sett Hedda Gabler på Stockholms stadsteater och minns det som en gripande föreställning. Men i den här uppsättningen är jag helt ointresserad, och oförstående, inför den konflikt som utspelas på scen. Jag förstår inte Hedda Gablers drivkrafter, hennes mans kärlek eller hennes beundrares åtrå  Det är uppsättning utan intimitet (med publiken) och utan någon djupare personteckning. Är det Ibsen eller uppsättningen? Jag tror det senare.

Fanny och Alexander Dramatens stora scen

Utsålt, utsålt ... lyckades inte få andra biljetter till Fanny och Alexander än på tredje raden först, men lyckades sen byta till mig biljetter på en av de främsta bänkarna. Och där är det svårt att tappa koncentrationen, men jag tror inte det hade varit ett problem i vilket fall i denna fantastiska uppsättning. Stefan Larsson har lyckats ta det som är bra från Ingmar Bergmans film (och berättelse) in på teaterscenen, och mycket snart slutar man fundera över vem som spelade vilken roll i "originalet". Välspelat, roligt och gripande i en fantastisk scenografi som införlivats i handlingen men ändå stundtals gör dig påmind om att detta är teater.

Spöksonaten på Lilla scen Dramaten

För länge sedan såg jag Spöksonaten i en annan uppsättning (2000, regi Ingmar Bergman) på Dramatens Lilla Scen. Min minnesbild är att det var en rörig pjäs utan någon direkt handling. Min första reflektion i denna uppsättning, regi Mats Ek, är att pjäsen är mer begriplig än jag mindes den. Och att regin är väldigt typisk Mats Ek, med de lite komiska koreografiska inslagen och det avskalade spelet. I andra akten försvinner allt det begripliga, jag förstår inte längre vad Strindberg vill säga mig, men av någon anledning gör det ingenting. Snyggt grepp av Mats Ek att låta en del män spela kvinnor, och en del kvinnor spela män, men att inte byta genus rakt igenom.

Ingen mans land på Lilla scenen, Stockholms Stadsteater

Harold Pinter tillhör mina favoritpjäsförfattare, Peter Haber tillhör inte mina favoritskådespelare. Kombinationen känns lockande, och det är Peter Haber som gör mig mest positivt överraskad. Att Pinter skriver absurd dramatik kommer inte som någon överraskning, men att jag denna gång ska gå helt vilse i handlingen, eller avsaknaden av handling, gör mig förvirrad. Vad handlar det om egentligen? Känner pjäsens karaktärer varandra eller inte? Eller är ingenting på riktigt, allt bara drömmar? Peter Haber gör ett mycket bra jobb med att leverera de i många stycken poetiska replikerna, utan någon egentlig hjälp av medskådespelarna, då karaktärerna verkar leva i parallella universum men just nu vara i samma fysiska rum. Ja, ni märker att det var inte mycket som gick att reda ut i Ingen mans land. Men det kanske inte heller är meningen?

Fem kända musiker döda i en seriekrock på Målarsalen, Dramaten

Fem kända musiker döda i seriekrock är en nyskriven pjäs av John Ajvide Lindqvist (som skrivit Låt den rätta komma in) och den hade urpremiär på Målarsalen Dramaten. Spelaffischen och titeln på pjäsen har retat min nyfikenhet, men jag hade ingen klar bild av vad det skulle vara för typ av pjäs eller föreställning när jag kliver in på Målarsalen. Ensemblen består till största del av gamla beprövade Dramaten-skådespelare, men den som överraskar är Reuben Salmander, som den excentriske sångaren i dansbandet som pjäsen handlar om. Gammalt groll, oklara minnesbilder och olika syn på bandets framtid är pjäsens tema. Och liksom i Låt den rätta komma in är handlingen tillsynes realistisk men med orealistiska inslag. Här är det i form av att en bandmedlemmarna har byggt en bomb, som ingen vet om den ens existerar eller när den kommer att sprängas. Fem kända musiker döda i seriekrock är en trivsam och intressant upplevelse när den väl pågår, men inget jag kommer bära med mig som en av de större teaterupplevelserna.

Hämnden på dvd

Jag är inte riktigt beredd på att Susanne Biers Hämnden ska vara en så stark och "jobbig" film på flera plan. Jag kämpar mig igenom de otäcka händelserna på fältsjukhuset i Afrika, där Mikael Persbrandts Anton arbetar, och i den danska skolan där hans son går. Trovärdiga skådespelarprestationer av både vuxna och unga och en dramaturgi som gör att man hela tiden sitter och förväntar sig att något oväntat ska inträffa. Men det gör det inte, men däremot byggs det som verkligen inträffar upp, så att man verkligen förstår vilka känslor som är inblandade i händelserna. Skickligt gjort, det enda jag funderar över är om sjukhusscenerna egentligen inte är en annan film ...

Misantropen på Dramatens lilla scen

Jag har inte sett Misantropen sedan Ingmar Bergman satte upp den på Dramatens stora scen 1995 med Thorsten Flinck som Alceste. Lilla scenens uppsättning börjar lite trevande, med skådespelare ute bland publiken, men tar sig allt eftersom. Scenografin är avskalad med färgglada pappersbitar som snöar ner över scenen som enda dekoration. Det är ingen riktig skrattfest, men skådespeleriet är skickligt när det gäller att leverera de ibland stolpiga, rimmade replikerna som vardagligt tal. Sevärt, men ingen föreställning som man minns.