En man som heter Ove på Rival

Fredrik Backmans bok En man som heter Ove lämnade mig både road och oroad. Livet är både ljust och mörkt, på samma gång. Föreställningen är boken trogen. Johan Rheborg gestaltar Oves mångfacetterade personlighet på ett mycket gripande och medryckande sätt. Det är roligt, men samtidigt sorgligt. Mycket skickligt skådespeleri (och regi), hela Oves värld och de personer som befolkar den målas upp med enkla medel. Jag lämnar föreställningen både road och oroad.  

Markisinnan de Sade på Elverket Dramaten

Markisinnan de Sade regisseras denna gång av Stefan Larsson, en regissör som jag mer och mer uppskattar. Han använder små grepp, och gör teater som aldrig trillar över kanten eller blir för svulstig. Denna gång är inget undantag. Regi, skådespeleri, scenografi och kostym är nedtonat, men inte utslätat. Uppsättningen är stilren och vacker, och vänder och vrider på människors olika motiv, Marie Göranzon är fantastisk, som alltid, med sin osvikliga timing som gör att replikerna blir humoristiska även när det egentligen inte är något roligt som sägs.

Vildanden på Dramaten Lilla scen

Vildanden har jag sett i tidigare uppsättningar, och Ibsenpjäser har ju satts upp på de flesta scener. Denna uppsättning har en konstnärlig ambition som jag inte tycker rimmar med pjäsen. Kanske är det det som är själva syftet, att få regin och pjästexten att jobba mot varandra. I så fall har regissören Anna Pettersson lyckats, men jag är inte övertygad om att uppsättningen mår bra av det greppet. För mig ställer sig regin i vägen för text. Skådespelarna kämpar på, det lyfter ibland, bland annat Per Svensson gör en övertygande insats. Slutet som ju ska vara den stora katastrofen skämtas bort, och de stora känslorna infinner sig aldrig. Men kanske är det det som var meningen.