Hedda Gabler på Stockholms Stadsteater

Henrik Ibsens Hedda Gabler är en ganska tidslös pjäs - den är både modern och omodern. Stadsteaterns uppsättning utspelar sig någon gång på 1960-talet, men detta är egentligen av mindre vikt i sammanhanget. Scenen, som nästan helt saknar rekvisita, domineras av en sju-åtta meter lång skinnsoffa (som till vardags står i Kulturhusets entréhall). Soffan kan vridas 360 grader och vridningarna symboliserar tid som passerar. På grund av att soffan är så lång kan den även på ett effektfullt sätt förmedla olika stämningar mellan personerna på scen, om de är avståndstagande eller oense sitter de långt ifrån varandra, men om de är förtroliga eller intima sitter de nära, nära. Helena af Sandeberg gestaltar en uttråkad, manipulativ men ganska osäker Hedda, hon gör detta med en perfekt uppsyn och välavvägd betoning i varje replik. Samspelet mellan samtliga skådespelare fungerar mycket väl. Tillsammans med den lågmälda, lite släpiga, jazz-inspirerade musiken som genomsyrar hela föreställningen, förmedlar pjäsen en känsla av tristess och frustration, men även vanmakt inför vad tristessen kan få människor att göra. Stadsteaterns uppsättning av Hedda Gabler är en av de bästa föreställningarna jag sett på länge, och Helena af Sandebergs slutscen kommer jag sent att glömma.

Rickard III på Stockholms Stadsteater

Programmet till föreställningen var ovanligt faktabaserat, för att vara på teater, och historien bakom Rosornas krig kan vara bra att kunna om man vill förstå Shakespeares Rickard III, oavsett uppsättning. På Stadsteatern är uppsättningen sparsmakad när det gäller scenografi, ljussättning, rekvisita och med tidsenlig kostym, med moderna inslag som jeansjackor m m. Den använda översättningen gjorde det lätt att följa manus, och, trots alla olika namn och att samma skådespelerska hade flera roller, hänga med i konspirationsteorierna (i alla fall i slutet av första akten och i andra). Alla roller spelades av kvinnor, vilket ibland försökte döljas med mask och kostym, och ibland lämnades därhän och upptill betraktaren att bestämma om det var viktigt eller inte. Bra skådespeleri och regi, som levandegjorde texten på ett sätt som inte alla Shakespeare-uppsättningar lyckas med.

Linje Lusta på Stockholms stadsteater

Jag uppskattar mer och mer de amerikanska klassikerna från författare som Eugene O'Neill, Arthur Miller och som i detta fall Tennesse Williams. Stadsteaterns uppsättning av Katt på hett plåttak var mycket bra, och kanske hade jag väntat mig en föreställning på samma nivå. Jag vet inte vad det är som inte fungerar men Linje Lusta i denna uppsättning känns som ett hastverk och utan närvaro av skådespelarna. De spelar parallellt med varandra och lyckas inte framföra med övertygelse det budskap som ändå finns i texten. Med en avskalad scenografi, som skulle kunna ha varit skapad för vilken pjäs som helst, når inte Helena Bergström, Elisabeth Karlsson, Samul Fröler (som de av någon anledning "stoppat upp") m fl fram till publiken. Vill gärna se denna pjäs i en mer vågad uppsättning, med en mer samspelt ensemble.

Little Miss Sunshine på DVD

En feelgood film med aningen för mycket amerikansk moral och utan udd. Farfadern är den stora behållningen (men han försvinner ju efter halva filmen ...). Möjligheten finns att göra en riktigt bra film, med mer oväntade poänger men ambitionen fullföljs inte. En blandning mellan Sideways, The Royal Tenenbaums och Thelma & Louise (dock helt utan våldsinslag) blir en trevlig och sevärd familjeroadmovie.

Nya processen på Stockholms Stadsteater

Önskar att jag hade varit påläst på Kafkas processen när jag kommit en halvtimme in i Nya processen av Peter Weiss på Stadsteatern. Hänger med bra så länge Meta Velander är på scenen, men tappar fullständigt bort mig i handlingen (om det finns en sådan?) efter en stund. Helt utan kulisser lyckas ensemblen ändå göra scengolvet till ett kontor, en lägenhet och en krigszon (tror jag?). Mycket fysisk teater, utan det tröttande och överdrivna rullandet och kravlandet på scenen som många moderna uppsättningar lider av. Fantastiska skådespelare rakt igenom, särskilt Per Sandberg som Frans K och Krister Fant, som statsåklagare m m. En föreställning som när det gäller texten är helt över min horisont, men med intressant regi och scenbild.

Innersta kretsen på bio

Innersta kretsen är en spionthriller utspelad under kalla kriget. Välspelat av Matt Damon (som dock har precis samma frisyr, kläder och glasögon som i alla andra filmer) och välskrivna repliker, men med ett allt för rörigt manus. Många trådar som är svåra att hålla rätt på och som man, efter 2,5 timme, är osäker på om de verkligen följts upp. Kanske kräver filmen lite för mycket av biobesökaren när det gäller politiska intriger m m under andra världskriget och det efterföljande kalla kriget. En film byggd på grundläggande, och annars söndertjatade, amerikanska värderingar, men utan att trycka ner dessa i halsen på tittaren. Det skulle kunna ha blivit en riktigt bra på film på 1 timme och 50 minuter, men nu får man bitvis kämpa för att uppehålla intresset och uppmärksamheten.

Uppdraget på Stockholms Stadsteater

Uppdraget skrivet och regisserat av Björn Runge på Stockholms Stadsteater var det mest svårbegripliga som jag har sett på länge. Handlar det om ett rollspel? Teater-terapi? Varför heter den uppdraget? Vad vill den säga? I alla fall till en början utger den sig för att vara ett relationsdrama i Norénsk stil, men blir allt mer sönderstyckad och utan röd tråd. Scenografin är enkel och leder tankarna till perspektivteatern med föreställningens centrum i soffgruppen i mitten och med mer perifera händelsförlopp längs med de snedställda vägarna. Ett återkommande inslag i dialogen är ett Varför? där man snarare förväntar sig ett jasså eller jaha. Skapar några komiska poänger, men känns också symptomatiskt för hela uppsättningen. En föreställning inte alls i klass med Runges fantastiskt välregisserade och välspelade film Om jag vänder mig om, även om ensemblen i princip är helt hämtad från filmens.

Rucklarens väg på Operan

Jag var och såg Rucklarens väg på Operan i Stockholm (eller i alla fall akt 1 och 2 av föreställningen). Underbar scenografi, som hämtad ur Karl-Bertil Johnsons julafton, Dunderklumpen eller Pellepennans och Suddigummans värld. Stravinskijs musik var som väntat svår att ta till sig, bitvis undrade man om orkester och sångarna verkligen var med i samma opera. Banalt libretto och handling utspelad i 1700-talets England, i samma förenklade sagostil som operor från 1700-talet.