söndag 13 maj 2007
Linje Lusta på Stockholms stadsteater
Jag uppskattar mer och mer de amerikanska klassikerna från författare som Eugene O'Neill, Arthur Miller och som i detta fall Tennesse Williams. Stadsteaterns uppsättning av Katt på hett plåttak var mycket bra, och kanske hade jag väntat mig en föreställning på samma nivå. Jag vet inte vad det är som inte fungerar men Linje Lusta i denna uppsättning känns som ett hastverk och utan närvaro av skådespelarna. De spelar parallellt med varandra och lyckas inte framföra med övertygelse det budskap som ändå finns i texten. Med en avskalad scenografi, som skulle kunna ha varit skapad för vilken pjäs som helst, når inte Helena Bergström, Elisabeth Karlsson, Samul Fröler (som de av någon anledning "stoppat upp") m fl fram till publiken. Vill gärna se denna pjäs i en mer vågad uppsättning, med en mer samspelt ensemble.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag har inte tidigare sett Linje Lusta, men av texten framgår att pjäsen ska vara dramatisk, sensuell och ganska mörk. Inget av detta lyckas denna föreställning förmedla, nåja kanske lite av mörkheten med den torftiga dekoren i form av byggnadsställningar och säckväv. Rollerna är enligt min bedömning helt felbesatta, huvudrollsinnehavarna passar inte alls ihop. Helena Bergströms Blanche är inte alls den sensuella, manipulativa kvinna texten framställer henne som, hon blir mer lite småfånig och enbart tragisk. Francisco Sobrados Stanley är alldeles för vek och ung i förhållande till de kvinnor han enligt uppgift ska försöka dominera. Elisabet Carlssons Stella ska vara undergiven och hunsad, men eftersom hon är störst och längst av alla skådespelare på scen är inte heller detta trovärdigt. Jag är besviken på denna föreställning, den efterlämnar bara ett haltande och platt intryck.
Skicka en kommentar