söndag 25 maj 2008
Jungfruleken på Dramaten
Jungfruleken är nog det mest obegripliga jag sett på länge. Den utger sig för att vara en deckargåta, men är i själva verket ett obegripligt psykologiskt skådespel. Scenerna med Irene Lindh (alldeles för få) gör föreställningen uthärdlig, men däremellan spelas det över, det stressas över scenen utan någon förklarlig anledning och själva historiens grundtema hafsas förbi. Den vackra tittskåps-scenografin kan tyvärr inte hjälpa eländet.
Dumb Show på Dramaten
Som jag minns det gillade jag Joe Pennhalls En blå apelsin när den spelades på Dramaten (med Reine Brynolfsson) och mina förväntningar på Penhalls Dumb Show, också med Reine Brynolfsson, är höga. Bitvis motsvarar föreställningen mina förväntningar, men bitvis känns det som transportsträckor. Jag är intresserad av medias makt, och gillar Dumb Shows grundläggande tema; hur media kan ödelägga en människas liv totalt, efter ett faktiskt snedsprång, men också efter ett påstått sådant. Reine Brynolfsson är bra, liksom övriga skådespelare, men det blir inte riktigt så bra och intressant som jag hade förväntat mig.
Hamlet på Dramaten
I denna uppsättning av Hamlet används en nyöversättning, gjord av Ulf Peter Hallberg. Shakespeares text har också bearbetats ytterligare av regissören, där bland annat den välkända ”Att vara eller inte vara” inte längre är en monolog utan ett samtal med Ofelia. Delar av ”pjäsen i pjäsen” som framförs av de kringresande skådespelarna har ersatts av texter ur Ibsens Peer Gynt, Strindbergs Fröken Julie och Ingmar Bergmans Fanny och Alexander.
Staffan Valdemar Holm har valt en relativt vardagsnära gestaltning. Hamlet spelas av Jonas Malmsjö, vålnaden och kungen av Örjan Ramberg, Gertrud av Stina Ekblad och Ofelia av Rebecka Hemse. Texten levereras av de flesta på ett enkelt och tydligt sätt. I första akten är de flesta skådepelare närvarande på scenen, även om det själva inte deltar i handlingen, medan det i akt 2 oftast bara är de som själva har repliker som finns med på scenen.
Scenrummet bär i många av scenografen Bente Lykke Möllers kännetecken. Den enkla scenografin går i dova jordfärger. I akt 1 kantar smutsgula draperier och åtta soffor i olika färger och modeller scenen och en målning, som visar ett utsnitt från något krig, bildar en bakre fondvägg . Målningen känns ofärdig, med en dansk flagga svävandes i luften utan flaggstång. Framför fondväggen står en gammaldags läskautomat. I taket hänger ett antal danska flaggor. I akt 2 har sofforna flyttats så att det står vända mot publiken och draperierna har dragits ifrån så att mer av fondväggen syns. I slutscenerna har draperierna helt dragits bort och entré och sorti sker inte längre genom en öppning i fondväggen, utan genom draperiet.
Musiken är uteslutande från den amerikanska duon CocoRosi, som sjunger och spelar på leksaker, harpa, flöjt, gitarrer, speldosa och en massa slagverk. Ljussättningen är relativt diskret. Den skiftar mellan orange, blått och grönt beroende på sinnestämningen. I akt 2 är det mindre ljus på de danska flaggorna i taket.
Kostymerna, make-up och hår går i samma färger och stil som scenografin, med klara 60-70-talsinfluenser. I första scenen, som liknar en modevisning, byter Ofelia i raskt takt kläder, men i övrigt är bytena få. Hamlet går från att vara klädd i svart till beige, och Ofelia tycks i hela föreställningen ha kläder och skor som är flera nummer för stora. Flera av skådespelarna har flera roller, men inga klädbyten görs för att understryka vilken roll som personen i fråga spelar.
Hamlet på Dramaten 2008 – tragedi eller vardaglig komedi?
Hamlet är en av Shakespeares stora, och en av teaterhistoriens mest välkända tragedier. Staffan Valdemar Holms uppsättning på Dramaten får mig mer att tänka på komedi. Jag upplever att det, liksom att ge pjäsen Hamlet en mer vardagsnära gestaltning, är ett medvetet drag som för mina tankar till TV-komedier som Svensson, Svensson eller till t ex Killinggängets ironi.
Nyöversättningen gör texten väldigt lätt att förstå och handlingen enkel att följa, utan att Shakespeares textbehandling har gått förlorad. Texten levereras naturligt av de allra flesta skådespelare, men kanske har texten blivit allt för lik ett modernt samtal och dramats nerv har gått förlorad? Jag upplever inte, genom gestaltningen, att Hamlet fylls av någon särskild ångest, att Ofelia är på väg att ta sitt liv eller att dramat har någon peripeti, där jag som åskådare förstår åt vilket håll handlingen är på väg.
Att låta texter av andra författare ingå i pjäsen skapar ett metaperspektiv, där Shakespeares dramaturgiska grepp ”pjäs i pjäsen” förstärks. Ett ytterligare perspektiv läggs på denna uppsättning då det är Börje Ahlstedt som framför Lökmonologen ur Peer Gynt, en monolog som han är känd för att ha framfört på just denna scen ett antal år tidigare. Detta bryter fiktionen, är en poäng som missas av många i publiken och greppet framstår som lite väl Dramaten-introvert.
Shakespeares tragedier innehöll ofta komiska delar, i Hamlets fall är det bl a i scenerna med dödgrävarna och skådespelarna. I Staffan Valdemar Holms uppsättning blir skillnaden mellan dessa scener och övriga minimal. Hela föreställningen har samma karaktär, vilket understryks av att scenografin, ljuset och musiken förändras ytterst lite och att de skådespelare som har fler roller, som Börje Ahlstedt och Tomas Pontén, inte byter kostym eller nämnvärt spelstil när de byter karaktär.
Skådespeleriet är vardagsnära och samtliga karaktärer, utom möjligen Hamlet, görs något förlöjligande, där Örjan Rambergs och Stina Ekblads kung och drottning för tankarna till en karikatyr av det svenska kungaparet. Börje Ahlstedts och Tomas Ponténs Rosencrantz, Gyldenstern med flera karaktärer för tankarna till politikerna Torbjörn Fälldin och Ola Ullsten, som de framställdes skämtsamt på sin tid. För publiken på Dramaten är skådespelaren Robin Stegmar, som Horatio, mest känd från ICAs komiska reklamfilmer, vilket gör Horatio till en komisk karaktär. Det är svårt att känna med en karaktär som mer liknar en karikatyr än en riktig person, vilket gör att denna porträttering av dessa välkända gestalter blir mer komisk, än dramatisk. Föreställningen innehåller en hel del sexanspelningar, bl a mellan Claudius och Gertrud. Dessa skjuts in i handlingen på olika ställen och bryter den dramatiska spänningen, för att ge, som jag ser det, mer lättköpta poänger.
Scenografin är komplext sammansatt, med soffor som associeras till modern hemmiljö, läskmaskin till offentlig miljö, krigsmålning till en svunnen tid och flaggor till kungligheter och slott. Jag har svårt att se någon tydlig ambition från Lykke Möller kring detta, mer än att placera föreställning i ett ingenmansland mellan de traditionella Shakespeare-konnotationerna och vår tids retro-kultur. Användningen av sofforna för mina tankar till TV-komedi, där ofta stora delar av handlingen utspelar sig i eller kring en soffa.
I alla fall i första akten arbetar föreställningen vidare med Shakespeares ”pjäs i pjäsen” med soffor runt en arenascen och med ”inaktiva” skådespelare som åskådare på scen. I andra akten har fokus flyttats ut mot salongen, nu är publiken i salongen den enda publiken. Möjligen ska det visa på ett skifte i Hamlet syn på sin omvärld, han går från att ha varit okunnig om sin situation till att ”ha fått upp ögonen” för farbroderns svek.
I denna uppsättning blir kärleken mellan Hamlet och Ofelia aldrig särskilt tydlig eller stark, och Ofelia verkar snarare vara allas egendom, vilket understryks av inledningsscenen där hon mannekängar för övriga gäster på slottet. Ofelia framställs dessutom som berusad eller drogad genom hela föreställningen, och hennes sorg över hennes far visas aldrig. Att hon blir mer och mer galen är en viktig del för att bygga upp den dramatik som finns i pjäsen, men i denna uppsättning framställs hon som galen redan från början.
Staffan Valdemar Holm lyckas in denna uppsättning inte skapa någon tydlig relation till Hamlets och hans dilemma, och därför bygger inte föreställningen upp den tragedi som Hamlet som pjäs rymmer. Detta är teater med alla dess byggstenar, men utan koppling till det stycke det antas handla om. Här tycks utgångspunkten vara regissörens, scenografens och ensemblens ambitioner och texten har lagts att vila på toppen av detta. Ambitionerna har inte varit att skildra en tragedi, utan att roa publiken, och uppsättningen har därför fått den karaktären. Detta är tydligt regissörens ambition, och genomförandet är konsekvent.
Staffan Valdemar Holm har valt en relativt vardagsnära gestaltning. Hamlet spelas av Jonas Malmsjö, vålnaden och kungen av Örjan Ramberg, Gertrud av Stina Ekblad och Ofelia av Rebecka Hemse. Texten levereras av de flesta på ett enkelt och tydligt sätt. I första akten är de flesta skådepelare närvarande på scenen, även om det själva inte deltar i handlingen, medan det i akt 2 oftast bara är de som själva har repliker som finns med på scenen.
Scenrummet bär i många av scenografen Bente Lykke Möllers kännetecken. Den enkla scenografin går i dova jordfärger. I akt 1 kantar smutsgula draperier och åtta soffor i olika färger och modeller scenen och en målning, som visar ett utsnitt från något krig, bildar en bakre fondvägg . Målningen känns ofärdig, med en dansk flagga svävandes i luften utan flaggstång. Framför fondväggen står en gammaldags läskautomat. I taket hänger ett antal danska flaggor. I akt 2 har sofforna flyttats så att det står vända mot publiken och draperierna har dragits ifrån så att mer av fondväggen syns. I slutscenerna har draperierna helt dragits bort och entré och sorti sker inte längre genom en öppning i fondväggen, utan genom draperiet.
Musiken är uteslutande från den amerikanska duon CocoRosi, som sjunger och spelar på leksaker, harpa, flöjt, gitarrer, speldosa och en massa slagverk. Ljussättningen är relativt diskret. Den skiftar mellan orange, blått och grönt beroende på sinnestämningen. I akt 2 är det mindre ljus på de danska flaggorna i taket.
Kostymerna, make-up och hår går i samma färger och stil som scenografin, med klara 60-70-talsinfluenser. I första scenen, som liknar en modevisning, byter Ofelia i raskt takt kläder, men i övrigt är bytena få. Hamlet går från att vara klädd i svart till beige, och Ofelia tycks i hela föreställningen ha kläder och skor som är flera nummer för stora. Flera av skådespelarna har flera roller, men inga klädbyten görs för att understryka vilken roll som personen i fråga spelar.
Hamlet på Dramaten 2008 – tragedi eller vardaglig komedi?
Hamlet är en av Shakespeares stora, och en av teaterhistoriens mest välkända tragedier. Staffan Valdemar Holms uppsättning på Dramaten får mig mer att tänka på komedi. Jag upplever att det, liksom att ge pjäsen Hamlet en mer vardagsnära gestaltning, är ett medvetet drag som för mina tankar till TV-komedier som Svensson, Svensson eller till t ex Killinggängets ironi.
Nyöversättningen gör texten väldigt lätt att förstå och handlingen enkel att följa, utan att Shakespeares textbehandling har gått förlorad. Texten levereras naturligt av de allra flesta skådespelare, men kanske har texten blivit allt för lik ett modernt samtal och dramats nerv har gått förlorad? Jag upplever inte, genom gestaltningen, att Hamlet fylls av någon särskild ångest, att Ofelia är på väg att ta sitt liv eller att dramat har någon peripeti, där jag som åskådare förstår åt vilket håll handlingen är på väg.
Att låta texter av andra författare ingå i pjäsen skapar ett metaperspektiv, där Shakespeares dramaturgiska grepp ”pjäs i pjäsen” förstärks. Ett ytterligare perspektiv läggs på denna uppsättning då det är Börje Ahlstedt som framför Lökmonologen ur Peer Gynt, en monolog som han är känd för att ha framfört på just denna scen ett antal år tidigare. Detta bryter fiktionen, är en poäng som missas av många i publiken och greppet framstår som lite väl Dramaten-introvert.
Shakespeares tragedier innehöll ofta komiska delar, i Hamlets fall är det bl a i scenerna med dödgrävarna och skådespelarna. I Staffan Valdemar Holms uppsättning blir skillnaden mellan dessa scener och övriga minimal. Hela föreställningen har samma karaktär, vilket understryks av att scenografin, ljuset och musiken förändras ytterst lite och att de skådespelare som har fler roller, som Börje Ahlstedt och Tomas Pontén, inte byter kostym eller nämnvärt spelstil när de byter karaktär.
Skådespeleriet är vardagsnära och samtliga karaktärer, utom möjligen Hamlet, görs något förlöjligande, där Örjan Rambergs och Stina Ekblads kung och drottning för tankarna till en karikatyr av det svenska kungaparet. Börje Ahlstedts och Tomas Ponténs Rosencrantz, Gyldenstern med flera karaktärer för tankarna till politikerna Torbjörn Fälldin och Ola Ullsten, som de framställdes skämtsamt på sin tid. För publiken på Dramaten är skådespelaren Robin Stegmar, som Horatio, mest känd från ICAs komiska reklamfilmer, vilket gör Horatio till en komisk karaktär. Det är svårt att känna med en karaktär som mer liknar en karikatyr än en riktig person, vilket gör att denna porträttering av dessa välkända gestalter blir mer komisk, än dramatisk. Föreställningen innehåller en hel del sexanspelningar, bl a mellan Claudius och Gertrud. Dessa skjuts in i handlingen på olika ställen och bryter den dramatiska spänningen, för att ge, som jag ser det, mer lättköpta poänger.
Scenografin är komplext sammansatt, med soffor som associeras till modern hemmiljö, läskmaskin till offentlig miljö, krigsmålning till en svunnen tid och flaggor till kungligheter och slott. Jag har svårt att se någon tydlig ambition från Lykke Möller kring detta, mer än att placera föreställning i ett ingenmansland mellan de traditionella Shakespeare-konnotationerna och vår tids retro-kultur. Användningen av sofforna för mina tankar till TV-komedi, där ofta stora delar av handlingen utspelar sig i eller kring en soffa.
I alla fall i första akten arbetar föreställningen vidare med Shakespeares ”pjäs i pjäsen” med soffor runt en arenascen och med ”inaktiva” skådespelare som åskådare på scen. I andra akten har fokus flyttats ut mot salongen, nu är publiken i salongen den enda publiken. Möjligen ska det visa på ett skifte i Hamlet syn på sin omvärld, han går från att ha varit okunnig om sin situation till att ”ha fått upp ögonen” för farbroderns svek.
I denna uppsättning blir kärleken mellan Hamlet och Ofelia aldrig särskilt tydlig eller stark, och Ofelia verkar snarare vara allas egendom, vilket understryks av inledningsscenen där hon mannekängar för övriga gäster på slottet. Ofelia framställs dessutom som berusad eller drogad genom hela föreställningen, och hennes sorg över hennes far visas aldrig. Att hon blir mer och mer galen är en viktig del för att bygga upp den dramatik som finns i pjäsen, men i denna uppsättning framställs hon som galen redan från början.
Staffan Valdemar Holm lyckas in denna uppsättning inte skapa någon tydlig relation till Hamlets och hans dilemma, och därför bygger inte föreställningen upp den tragedi som Hamlet som pjäs rymmer. Detta är teater med alla dess byggstenar, men utan koppling till det stycke det antas handla om. Här tycks utgångspunkten vara regissörens, scenografens och ensemblens ambitioner och texten har lagts att vila på toppen av detta. Ambitionerna har inte varit att skildra en tragedi, utan att roa publiken, och uppsättningen har därför fått den karaktären. Detta är tydligt regissörens ambition, och genomförandet är konsekvent.
Security på Dramaten
Lanseringen av Security talar om politisk thriller och jag förväntar mig något helt annat än det sömnpiller som gestaltas av Lena Endre och Magnus Roosman på Elverket. Historien varken intresserar mig eller får mig att känna att det är thriller. Scenbygget är häftigt, i flera våningar, men det är det enda som skapar spänning. Mycket väsen för ingenting, och där får nog själva berättelsen och texten anses vara de skyldiga.
Mitt namn är Rachel Corrie Stockholms Stadsteater
Rachel Corrie var en amerikansk 23-åring som dödades av en israelisk bulldozer på Gazaremsan 2003. Hon var en av de internationella fredsaktivister som åkt dit för att med icke-våld bekämpa våldet och med sin närvaro försöka skydda den palestinska civilbefolkningen mot israeliska övergrepp. Pjäsen Mitt namn är Rachel Corrie baseras på texter ur Rachels dagbok och hon spelas här av Frida Hallgren, som är ensam på scen. Mitt namn är Rachel Corrie visar att man kan skapa mycket bra teater, med små medel. Frida Hallgren gestaltar Rachel Corrie, från tonåring till hennes död, mycket trovärdigt och med enkel scenografi. Böcker skapar rum, inspelat gatuljud skapar stad o s v. Salongen är liten och man sitter nära scenen, vilket gör att man helt uppslukas av upplevelsen. Man går därifrån med en beundran för Rachels engagemang, och undran över bristen på eget engagemang i de mänskliga frågorna.
Övervintrare på Stockholms Stadsteater
Jag gillar Harold Pinter och Övervintrare av Jez Butterworth påminner i stil om Pinter. Jag gillar även Göran Ragnestam och en ny bekantskap för mig i Övervintrare är Shebly Niavarani, som framstår som den färgstarkaste karaktären på scenen. Övervintrare håller en på sträckbänken, man vet inte riktigt vad som har hänt eller kommer att hända, eller varför dessa karaktären träffas i ett fallfärdigt hus några dagar i kall vinter. Bra skådespeleri och lätt absurd dialog gör Övervintrarer sevärd.
Rock'n'roll på Stockholms Stadsteater
Namnet, och även förhandsinformationen, antyder att det är pjäs om musik och att vara rock'n'roll-rebell. I själva föreställningen ges musiken funktionen att sätta kronologin, och i vissa delar får den betydelse för handlingen. Men det är långt ifrån en pjäs om rock'n'roll. Den handlar om att bevara sina ideal, vad som än händer, och hur det gestaltade sig under och efter Prag-våren, i Prag och i Cambridge. Lennart Jähkel, Gerard Hoberstorfer m fl gör ett bra jobb, men intresset för pjäsens tema fångar mig aldrig. Pjäsen är texttung och allt för mycket resonerande kring politik gör att det känns mer som en bok, än som en teaterföreställning.
Tre Kronor på Dramaten
Förväntningarna var stora på denna mastodont-föreställning, tre teaterpjäser i följd, samtliga skrivna av August Strindberg och samtliga om svenska regenter. Gustav Vasa börjar trevande, Torkel Pettersson gör det han kan för att lyfta det, men det känns som snudd på amatörteater. Dramatiken ökar något i Kristina, men Elin Klingas spelstil har aldrig fallit mig i smaken. Under Gustaf III lyfter det något, Michael Nykvist är en orolig och lätt förvirrad kung, och scenografi och kostym står ut mer än i de två tidigare pjäserna. Men inget av det håller för att hålla intresset uppe i mer än 4 timmar ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)