Ingen mans land på Lilla scenen, Stockholms Stadsteater

Harold Pinter tillhör mina favoritpjäsförfattare, Peter Haber tillhör inte mina favoritskådespelare. Kombinationen känns lockande, och det är Peter Haber som gör mig mest positivt överraskad. Att Pinter skriver absurd dramatik kommer inte som någon överraskning, men att jag denna gång ska gå helt vilse i handlingen, eller avsaknaden av handling, gör mig förvirrad. Vad handlar det om egentligen? Känner pjäsens karaktärer varandra eller inte? Eller är ingenting på riktigt, allt bara drömmar? Peter Haber gör ett mycket bra jobb med att leverera de i många stycken poetiska replikerna, utan någon egentlig hjälp av medskådespelarna, då karaktärerna verkar leva i parallella universum men just nu vara i samma fysiska rum. Ja, ni märker att det var inte mycket som gick att reda ut i Ingen mans land. Men det kanske inte heller är meningen?

Fem kända musiker döda i en seriekrock på Målarsalen, Dramaten

Fem kända musiker döda i seriekrock är en nyskriven pjäs av John Ajvide Lindqvist (som skrivit Låt den rätta komma in) och den hade urpremiär på Målarsalen Dramaten. Spelaffischen och titeln på pjäsen har retat min nyfikenhet, men jag hade ingen klar bild av vad det skulle vara för typ av pjäs eller föreställning när jag kliver in på Målarsalen. Ensemblen består till största del av gamla beprövade Dramaten-skådespelare, men den som överraskar är Reuben Salmander, som den excentriske sångaren i dansbandet som pjäsen handlar om. Gammalt groll, oklara minnesbilder och olika syn på bandets framtid är pjäsens tema. Och liksom i Låt den rätta komma in är handlingen tillsynes realistisk men med orealistiska inslag. Här är det i form av att en bandmedlemmarna har byggt en bomb, som ingen vet om den ens existerar eller när den kommer att sprängas. Fem kända musiker döda i seriekrock är en trivsam och intressant upplevelse när den väl pågår, men inget jag kommer bära med mig som en av de större teaterupplevelserna.