Ungefär lika med på Dramaten Lilla scen

Ungefär lika med av Jonas Hassen Khemiri är en pjäs som är i princip omöjlig att beskriva på ett rättvist sätt, om det ens är en pjäs i vanlig mening? Det som håller ihop handlingen är karaktärerna vars berättelser vävs in i varandra på Short Cuts-liknande sätt. Själva kärnan är en "genomlysning" av marknadsvillkor, samhällsekonomi, den eviga frågan "är du lönsam lilla vän?" och människors lika värde. Blandat med 1700-tals kostymer, stora förgyllda djur på scen och en inledning av andra akten, som provocerar publiken rejält. Ensemblen består av flera skådespelare som jag inte sett tidigare, och som verkligen imponerar.  Teater när den är som bäst: genomtänkt, överraskande och tänkvärd.

Skuggland på Lejonkulan Dramaten

Skuggland har hyllats av recensenterna i vinter och jag har sett fram emot att få se denna enmansföreställning som beskrivs som en "thrillerartad barndomskildring". Rollinnehavaren Christoffer Svensson är här på en helt annan nivå än vad jag tidigare sett. Kanske är detta mer hans rätta element, än Romeo och Julia och Måsen på Stora scen? Jag har inte läst romanen som uppsättningen bygger på och skulle mycket väl kunnat ha trott att detta var skrivet direkt för scen. Christoffer Svensson är intensiv, men inte överspelad och lyckas skildra en hel värld omkring huvudpersonen med enkla medel. Det är inte ofta TV-spel har en central roll på en teaterscen, men jag antar detta bara är början på att våra "nya" mediavanor blir en del av bilden av omvärlden även på teatern. Mycket stark teaterupplevelse, och ett lyckat samarbete mellan Christoffer Svensson och regissören Lena Endre.  

Mannen utan minne på Dramaten Lilla scen

Ärligt talat vet jag inte vad jag tycker om denna föreställning. Den "maler på" på ett sätt som inte direkt berör mig, men jag reagerar inte heller på det sätt som jag brukar när jag tycker något är dåligt. För dåligt är det inte, men jag vet inte riktigt vad budskapet är. Lars Ring skriver i sin recension i SvD att den handlar om människans ständiga möjlighet att börja om. Men är det verkligen en möjlighet som alla ges eller har möjlighet att utnyttja? Pjäsen bygger på Aki Kaurismäkis film med samma namn, och uppsättningen ger samma känsla som filmen (som jag minns den). Det är kallt, kargt och inte så glatt. I uppsättning har dock det grå och trista brutits upp av Tonbrukets musik och framförandet av denna (med Marie Richardson på sång som är fantastisk). Den riktiga teaterbehållningen är Hulda Lind Jóhannsdóttir och Reuben Sallmander som visar upp en imponerande bredd i tolkningen av sina fem olika roller.