I lusthuset på Dramaten (genrep)

Jag visste inte alls vad jag hade att förvänta mig av I lusthuset av Jane Bowles, med premiär två dagar efter det genrep jag såg. Jag hade inte hört talas om pjäsen, författaren och är inte särskilt bekant med regissören Sofia Jupither. Marie Richardsson, Kristina Törnqvist, Basia Frydman, Pontus Gustafsson och Lil Terselius är ju bekanta skådespelare sedan tidigare, men i övrigt bestod ensemblen av för mig okända ansikten. Scenografin påminner om den till Mannen i ormskinnsjackan, som spelades på Dramatens Lilla scen, med huskroppar, palmer, staket och strandkant målad på duk.

Första akten börjar lite svajigt, det känns som de förväntade skratten uteblir och att publiken inte riktigt är med på noterna. Föreställningen hämtar sig något efter tag och får mig intresserad av hur livet ska utvecklas för den kalla mamman, den osäkra dottern och den självsäkra inneboende flickan. Intresset finns kvar in i andra akten, men där tappar föreställningen i tempo. Slutet känns förutsägbart, och personteckningarna är inte tillräckligt genomgripande. Ska bli intressant att se vad recensenterna tycker om uppsättning, för mig är det en kväll på Stora scenen som snart kommer att glömmas bort.

Under hallonbusken på Dramaten

Eftersom premiären var nyligen har jag recensionerna i färskt minne när jag sätter mig i salongen på Lilla scenen, Dramaten. DN sågade, SvD hyllade, kanske egentligen av samma skäl. Efter föreställningens slut vill jag både hylla och kanske inte såga, men ställa mig frågande till vissa inslag. Historien om familjen som samlats runt mammans dödsbädd och den nya "släktingen" som dyker upp, intresserar mig mer och mer, och ger mig perspektiv på livet, döden och myten om familjen. Att Maria Blom, som både är författare och regissör, bryter sönder historien med att låta skådespelarna röra sig ut och in i scenrummet, inte bara bildligt utan även bokstavligt, gör att jag undrar vad hon vill. Eller så är det just det hon vill uppnå, att jag ska undra? Karaktärerna är lite ojämnt tecknade, brorsan får man inte vet någonting om, lillasystern desto mer. Som en total upplevelse gillar jag Under hallonbusken, men går från Dramaten med några frågetecken kring uppsättning outrätade.