Och ge oss skuggorna på Dramatens Stora scen

Och ge oss skuggorna är nya teaterchefen Eirik Stubøs första regiuppdrag under sin tid som chef för Dramaten.  Lars Noréns pjäs är en pjäs om en annan pjäs, Eugene O´Neills Lång dags färd mot natt, som är en skildring av O´Neills egen uppväxt. Norén och O'Neill verkar i samma tradition, enligt min uppfattning, och i samma tradition som Strindberg. Mina tankar går ofta till Strindbergs Dödsdansen, som på samma sätt skildrar två människor som älskar, eller tror sig älska varandra, samtidigt som de hatar varandra. Och som inte kan förmå sig att lämna varandra. Detta är en riktigt genomarbetad föreställning, där Lena Endre och Örjan Ramberg står för de främsta skådespelarinsatserna. För mig är detta teater när den är som bäst Texten är det viktigaste, resterande element ska stötta texten och budskapet.

Beckomberga på Dramaten Elverket

Den senaste uppsättningen av en Sara Stridsbergs pjäs, Dissekering av ett snöfall, föll mig inte alls i smaken. Men denna gång tycker jag att Stridsberg har fått ihop en hel pjäs, som hänger ihop och som säger någonting. Utgångspunkten är hennes egen bok Ode till min familj, om hennes pappas vistelse på mentalsjukhuset Beckomberga. Föreställningen Beckomberga är full av parallella berättelser, där navet är just Beckomberga och de intagna där. Scenografin är enkel, men stödjer uppsättningen väl, där de intagna går ut och in i mer eller mindre klara mentala tillstånd. Regissören har också velat att även publiken ska vara "inlåst" genom att skådespelarna redan finns på scen innan publiken kommit in och stannar kvar under pausen. På ett mentalsjukhus finns det ingen paus, eller någon början eller slut. Många bra skådespelarprestationer, och enkel och tydlig regi.

Liv Strömquist tänker på dig på Lilla scenen Dramaten

Jag har haft biljetterna till Liv Strömquist tänker på dig sedan i våras. Otroligt populär, framför allt hos en något yngre publik vilket är ju ett lyckokast för både Dramaten och teatern som konstform. Jag hade på känn att detta inte var en föreställning med en början, ett slut och en logisk handling däremellan. Och det är det inte heller, Jag tänker att detta nästan kan karaktäriseras som Youtube-teater. Det är korta klipp, som egentligen inte har något med varandra att göra, men hos betraktaren, publiken blir det en helhet. Samhälls- och historiekritiskt, och enligt presentationen av föreställningen feministiskt, men för mig är det mer ett jämställdhetsperspektiv än just feminism. Alla har rätt till sitt eget liv, och att få bestämma hur det ska se ut. Det är roligt, konstigt och ibland lite för skrikigt. Att säga saker extra hög gör dem inte roligare, tvärtom de tappar sin innebörd tycker jag. Eric Stern är sedan tidigare en favorit, och Sanna Sundqvist en fantastisk talang (speciellt i de partier där hon interagerar med publiken och improviserar). En föreställning som är svårt att sätta en etikett på, och det tror jag precis är Liv Strömquists och regissören Ada Bergers mening.