Beckomberga på Dramaten Elverket

Den senaste uppsättningen av en Sara Stridsbergs pjäs, Dissekering av ett snöfall, föll mig inte alls i smaken. Men denna gång tycker jag att Stridsberg har fått ihop en hel pjäs, som hänger ihop och som säger någonting. Utgångspunkten är hennes egen bok Ode till min familj, om hennes pappas vistelse på mentalsjukhuset Beckomberga. Föreställningen Beckomberga är full av parallella berättelser, där navet är just Beckomberga och de intagna där. Scenografin är enkel, men stödjer uppsättningen väl, där de intagna går ut och in i mer eller mindre klara mentala tillstånd. Regissören har också velat att även publiken ska vara "inlåst" genom att skådespelarna redan finns på scen innan publiken kommit in och stannar kvar under pausen. På ett mentalsjukhus finns det ingen paus, eller någon början eller slut. Många bra skådespelarprestationer, och enkel och tydlig regi.