Och ge oss skuggorna på Dramatens Stora scen

Och ge oss skuggorna är nya teaterchefen Eirik Stubøs första regiuppdrag under sin tid som chef för Dramaten.  Lars Noréns pjäs är en pjäs om en annan pjäs, Eugene O´Neills Lång dags färd mot natt, som är en skildring av O´Neills egen uppväxt. Norén och O'Neill verkar i samma tradition, enligt min uppfattning, och i samma tradition som Strindberg. Mina tankar går ofta till Strindbergs Dödsdansen, som på samma sätt skildrar två människor som älskar, eller tror sig älska varandra, samtidigt som de hatar varandra. Och som inte kan förmå sig att lämna varandra. Detta är en riktigt genomarbetad föreställning, där Lena Endre och Örjan Ramberg står för de främsta skådespelarinsatserna. För mig är detta teater när den är som bäst Texten är det viktigaste, resterande element ska stötta texten och budskapet.

Beckomberga på Dramaten Elverket

Den senaste uppsättningen av en Sara Stridsbergs pjäs, Dissekering av ett snöfall, föll mig inte alls i smaken. Men denna gång tycker jag att Stridsberg har fått ihop en hel pjäs, som hänger ihop och som säger någonting. Utgångspunkten är hennes egen bok Ode till min familj, om hennes pappas vistelse på mentalsjukhuset Beckomberga. Föreställningen Beckomberga är full av parallella berättelser, där navet är just Beckomberga och de intagna där. Scenografin är enkel, men stödjer uppsättningen väl, där de intagna går ut och in i mer eller mindre klara mentala tillstånd. Regissören har också velat att även publiken ska vara "inlåst" genom att skådespelarna redan finns på scen innan publiken kommit in och stannar kvar under pausen. På ett mentalsjukhus finns det ingen paus, eller någon början eller slut. Många bra skådespelarprestationer, och enkel och tydlig regi.

Liv Strömquist tänker på dig på Lilla scenen Dramaten

Jag har haft biljetterna till Liv Strömquist tänker på dig sedan i våras. Otroligt populär, framför allt hos en något yngre publik vilket är ju ett lyckokast för både Dramaten och teatern som konstform. Jag hade på känn att detta inte var en föreställning med en början, ett slut och en logisk handling däremellan. Och det är det inte heller, Jag tänker att detta nästan kan karaktäriseras som Youtube-teater. Det är korta klipp, som egentligen inte har något med varandra att göra, men hos betraktaren, publiken blir det en helhet. Samhälls- och historiekritiskt, och enligt presentationen av föreställningen feministiskt, men för mig är det mer ett jämställdhetsperspektiv än just feminism. Alla har rätt till sitt eget liv, och att få bestämma hur det ska se ut. Det är roligt, konstigt och ibland lite för skrikigt. Att säga saker extra hög gör dem inte roligare, tvärtom de tappar sin innebörd tycker jag. Eric Stern är sedan tidigare en favorit, och Sanna Sundqvist en fantastisk talang (speciellt i de partier där hon interagerar med publiken och improviserar). En föreställning som är svårt att sätta en etikett på, och det tror jag precis är Liv Strömquists och regissören Ada Bergers mening.

En man som heter Ove på Rival

Fredrik Backmans bok En man som heter Ove lämnade mig både road och oroad. Livet är både ljust och mörkt, på samma gång. Föreställningen är boken trogen. Johan Rheborg gestaltar Oves mångfacetterade personlighet på ett mycket gripande och medryckande sätt. Det är roligt, men samtidigt sorgligt. Mycket skickligt skådespeleri (och regi), hela Oves värld och de personer som befolkar den målas upp med enkla medel. Jag lämnar föreställningen både road och oroad.  

Markisinnan de Sade på Elverket Dramaten

Markisinnan de Sade regisseras denna gång av Stefan Larsson, en regissör som jag mer och mer uppskattar. Han använder små grepp, och gör teater som aldrig trillar över kanten eller blir för svulstig. Denna gång är inget undantag. Regi, skådespeleri, scenografi och kostym är nedtonat, men inte utslätat. Uppsättningen är stilren och vacker, och vänder och vrider på människors olika motiv, Marie Göranzon är fantastisk, som alltid, med sin osvikliga timing som gör att replikerna blir humoristiska även när det egentligen inte är något roligt som sägs.

Vildanden på Dramaten Lilla scen

Vildanden har jag sett i tidigare uppsättningar, och Ibsenpjäser har ju satts upp på de flesta scener. Denna uppsättning har en konstnärlig ambition som jag inte tycker rimmar med pjäsen. Kanske är det det som är själva syftet, att få regin och pjästexten att jobba mot varandra. I så fall har regissören Anna Pettersson lyckats, men jag är inte övertygad om att uppsättningen mår bra av det greppet. För mig ställer sig regin i vägen för text. Skådespelarna kämpar på, det lyfter ibland, bland annat Per Svensson gör en övertygande insats. Slutet som ju ska vara den stora katastrofen skämtas bort, och de stora känslorna infinner sig aldrig. Men kanske är det det som var meningen.

Götgatan på Dramaten Målarsalen

Södermalm 1948. Brinnande bilar, slagsmål med polisen, kriminalitet, jazz. Så inleds presentationen av nyskrivna Götgatan på dramaten.se. Jag har innan svårt att föreställa mig vad detta är för typ av pjäs eller uppsättning, men det visar sig vara en politisk och riktigt underhållande satir med riktig udd. Pjäsen handlar om Södermalm, i mitten av 1900-talet och hur invånarna inte sågs som riktig stockholmare och behandlades som andra klassens medborgare. Tankarna går direkt till dagens situation, med segregerade områden utanför storstäderna och kravallerna i t ex Husby. Och hur absurd vår syn är på dem som bor där. Och hur snabbt sådant ändå kan förändras. Mycket underhållande och tänkvärt, med skådespelarinsatser av hög klass, t ex Shebly Niavarani och Erik Stern. 

Trettondagsafton på Dramaten Stora scenen

Denna uppsättning av Trettondagsafton är Shakespeare trogen, eller i alla fall som Shakespeare har tolkats genom alla år. Och det på ett bra sätt. Detta är klassisk teater, med alla de inslag man kan förvänta sig av en Shakespeare-uppsättning. Dramatik blandat med komik, kärlek och avsky, goda och onda ... Och frånvaron av all tänkbar realism. Jennie Silfverhjelm gör en underbar kammarjungfru, Björn Granath en lika underhållande Malvolio. Regissör Åsa Melldahl har fått fram mycket av skådespelarnas spelglädje och bredd i en uppsättning som jag tror blir och är populär både bland de gamla teaterrävarna och de nya besökarna.

Ungefär lika med på Dramaten Lilla scen

Ungefär lika med av Jonas Hassen Khemiri är en pjäs som är i princip omöjlig att beskriva på ett rättvist sätt, om det ens är en pjäs i vanlig mening? Det som håller ihop handlingen är karaktärerna vars berättelser vävs in i varandra på Short Cuts-liknande sätt. Själva kärnan är en "genomlysning" av marknadsvillkor, samhällsekonomi, den eviga frågan "är du lönsam lilla vän?" och människors lika värde. Blandat med 1700-tals kostymer, stora förgyllda djur på scen och en inledning av andra akten, som provocerar publiken rejält. Ensemblen består av flera skådespelare som jag inte sett tidigare, och som verkligen imponerar.  Teater när den är som bäst: genomtänkt, överraskande och tänkvärd.

Skuggland på Lejonkulan Dramaten

Skuggland har hyllats av recensenterna i vinter och jag har sett fram emot att få se denna enmansföreställning som beskrivs som en "thrillerartad barndomskildring". Rollinnehavaren Christoffer Svensson är här på en helt annan nivå än vad jag tidigare sett. Kanske är detta mer hans rätta element, än Romeo och Julia och Måsen på Stora scen? Jag har inte läst romanen som uppsättningen bygger på och skulle mycket väl kunnat ha trott att detta var skrivet direkt för scen. Christoffer Svensson är intensiv, men inte överspelad och lyckas skildra en hel värld omkring huvudpersonen med enkla medel. Det är inte ofta TV-spel har en central roll på en teaterscen, men jag antar detta bara är början på att våra "nya" mediavanor blir en del av bilden av omvärlden även på teatern. Mycket stark teaterupplevelse, och ett lyckat samarbete mellan Christoffer Svensson och regissören Lena Endre.  

Mannen utan minne på Dramaten Lilla scen

Ärligt talat vet jag inte vad jag tycker om denna föreställning. Den "maler på" på ett sätt som inte direkt berör mig, men jag reagerar inte heller på det sätt som jag brukar när jag tycker något är dåligt. För dåligt är det inte, men jag vet inte riktigt vad budskapet är. Lars Ring skriver i sin recension i SvD att den handlar om människans ständiga möjlighet att börja om. Men är det verkligen en möjlighet som alla ges eller har möjlighet att utnyttja? Pjäsen bygger på Aki Kaurismäkis film med samma namn, och uppsättningen ger samma känsla som filmen (som jag minns den). Det är kallt, kargt och inte så glatt. I uppsättning har dock det grå och trista brutits upp av Tonbrukets musik och framförandet av denna (med Marie Richardson på sång som är fantastisk). Den riktiga teaterbehållningen är Hulda Lind Jóhannsdóttir och Reuben Sallmander som visar upp en imponerande bredd i tolkningen av sina fem olika roller.

Vintersolstånd på Dramaten Lilla scen

Vintersolstånd av tyska dramatikerna Roland Schimmelpfenning har sin urpremär i med denna uppsättning i regi av Staffan Valdemar Holm. Om något gett mig pjäsen att läsa så skulle jag ha gissat på Norén, och regissörens beskrivning av den som en blandning mellan Norén och Sunes jul tycker jag stämmer bra. Jag har läst innan att kända personer som Mona Sahlin och Gudrun Schyman ska medverka (dock inspelade) i uppsättningen och det framgår snart hur detta kommer att användas, Som i en roman får man följa både det faktiska replikskiftet mellan aktörerna på scen och deras inre monolog inspelad av olika röster, som byter av varandra efter några meningar. Ett grepp som fungerar och ger texten ett mer förklarande dimension då man blir på det klara med vilka motiv och tidigare oförrätter som plågar rollpersonerna. Kanske skulle det ha använts mer sparsmakat, då det också bryter fiktionen i själva dramat på scenen. Johan Holmberg är redan en favorit och han gör en riktigt bra roll i denna liksom Magnus Ehrner, som här får ta lite mer plats än han har fått i de uppsättningar jag har sett honom i på senare tid. En väl sammanhållen uppsättning, med en text som kommenterar och ifrågasätter tidens anda.