Juloratoriet på Stockholms stadsteater

Jag hade inga direkt förväntningar på Juloratoriet i denna uppsättning. Jag hade inte läst recensionerna och jag har varken läst boken eller sett filmen (i alla fall inte vad jag minns). Mitt första intryck var att föreställnigen, och texten, var mer litterär än jag trodde. Jag hade mer tänkt i banor Såsom i himmelen eller Änglagård, men här är inte handlingen i samma fokus. Bitvis känns det obegripligt, bitvis tror jag mig förstå allt. Talade scener blandas med musik, nyskriven sådan av Sven David Sandström, jazzklassiker och liknande. Jag är alltid orolig när jag går på talteater och samma skådespelare som agerar ska sjunga, men här känner jag mig trygg nästan från början. Mycket bra skådespelare (dialekterna hade de kunnat strunta i eftersom de ändå i håller hela vägen) och en regi som gör att man hela tiden håller sig kvar i föreställningen. Snabba scenbyten, enkel scenografi, men ändå tidstypisk, och många olika karaktärer gör att man hela tiden vill veta vad som händer härnäst, även om man anar inget oväntat kommer att hända.

Underbar och älskad av alla på bio

Mitt första möte med denna film var vid inspelningen på Dramaten, och när jag med en guidgrupp i släptåg möter Hannes Holm och Björn Kjellman (som bara blixtrar förbi i filmen) under Stora scenen. De fnissar som små barn, och jag tänker det håller nog på med något kul. Nästa möte är när guidkollegorna pratar om filmen (Martina Haag har varit guide på teatern tidigare) , eller snarare om Martina Haag. Mitt intryck då var att filmen var självbiografisk och att Dramaten var en av de stationer Martina passerat i sin karriär.

Som jag förstår nu baserar sig filmen på en bästsäljande bok av Martina Haag. Det finns ju en uppsjö av böcker och filmer, i Bridget Jones fotspår, med samma tema och jag trodde jag hade läst dem alla. Underbar och älskad av alla är ytterligare en sådan, men jag får inte känslan av att detta har jag sett förut, som med många andra. Kanske för att huvudpersonen känns mer äkta, inte en vacker Hollywood-stjärna som försöker spela fet och ful. Och att slutet faktiskt inte är sockersött och lyckligt. Det är tätt mellan skratten (folk runt omkring mig hinner knappa andas mellan anfallen), som blandas med igenkännande leenden. Det som gör att Under och älskad av alla lyfter sig ur mängden av liknande filmer, är kanske att den inte är "tjejig" som man kan tro till en början, utan mer skildrar en vardaglig och allmän mänsklig känsla av att inte riktigt vara så lyckad som man tänkt sig och att man ska bli avslöjad som en den förvirrade skäl man är.