söndag 16 september 2007
Juloratoriet på Stockholms stadsteater
Jag hade inga direkt förväntningar på Juloratoriet i denna uppsättning. Jag hade inte läst recensionerna och jag har varken läst boken eller sett filmen (i alla fall inte vad jag minns). Mitt första intryck var att föreställnigen, och texten, var mer litterär än jag trodde. Jag hade mer tänkt i banor Såsom i himmelen eller Änglagård, men här är inte handlingen i samma fokus. Bitvis känns det obegripligt, bitvis tror jag mig förstå allt. Talade scener blandas med musik, nyskriven sådan av Sven David Sandström, jazzklassiker och liknande. Jag är alltid orolig när jag går på talteater och samma skådespelare som agerar ska sjunga, men här känner jag mig trygg nästan från början. Mycket bra skådespelare (dialekterna hade de kunnat strunta i eftersom de ändå i håller hela vägen) och en regi som gör att man hela tiden håller sig kvar i föreställningen. Snabba scenbyten, enkel scenografi, men ändå tidstypisk, och många olika karaktärer gör att man hela tiden vill veta vad som händer härnäst, även om man anar inget oväntat kommer att hända.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Filmen Juloratoriet innehåller många drömscener och jag hade svårt att se hur detta skulle kunna göras på en teaterscen. Stadsteaterns uppsättningen är, som befarat, emellanåt lite svårförstålig och snurrig. Men med hjälp av Gerhard Hoberstorfers rollfigur Victor binds handlingen samman och förs framåt på ett effektivt sätt. Hans sätt att "dyka upp i" och förklara olika scener gör att jag förstår handlingen på ett helt annat sätt än jag annars kanske hade ha gjort. Även sången och musiken i föreställningen tillför mycket. Jag är på det hela taget nöjd med Stadsteaterns uppsättning, men ändå berör den mig inte. Den ger lite förströelse för stunden, men lämnar tyvärr inte några djupare spår eller eftertanke.
Skicka en kommentar