Utvandrarna på Stora scen Dramaten

Jag har sett en hel del uppsättningar av Mats Ek, bl.a. Köpmannen i Venedig på Stora scen Dramaten, och vet lite vad jag har att förvänta mig. Jag är också välbekant med Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit och med den del av Dramatens ensemble som medverkar här. Men uppsättningen känns inte alls förutsägbar, Mats Eks speciella koreografi finns där, Malin Ek, Niklas Ek är med liksom många av de skådespelare som alltid är med i uppsättningarna på Stora scenen, som Pontus Gustafsson och Per Mattsson. Men uppsättningen överraskar mig och jag tycker att Mobergs historia berör mig mer än tidigare.Fyndig scenografi, med scener som utspelar sig under scengolvet bidrar till att jag tycker att detta är en av de bättre uppsättningarna på Dramatens Stora scen på länge. 

Johanna på Stora scen Dramaten

Johanna på Dramaten når mig inte alls, den känns som Tage Danielssons Sopor eller något annat äldre inlägg i miljödebatten. Kopplingen till Jeanne d'Arc ger kanske någon ledtråd till hur det ska tolkas, men om uppvuxen på sjuttiotalet ljuder bara Älgarna demonstrerar och Alla som är dumma ska ha varsin trumma i huvudet i mina öron. Skådespeleriet är överdrivet och onyanserat, och storyn förutsägbar. Kanske missar jag något som tilltalar yngre? Skolklassen framför mig ger mig inga sådana förhoppningar. 

Dödsdansen på Maxim

Mikael Persbrandt, Lena Endre och Thomas Hanzon på samma scen, och i en sådan tät och välskriven pjäs som Strindbergs Dödsdansen. Jag såg den senaste på Dramatens minsta scen, Tornrummet, med Marie Göranzon och Jan Malmsjö som Edgar och Alice. Jag minns att jag var mycket tagen av den, men jag har inte något tydligt minne av slutet som i alla fall i denna uppsättning får betraktas som ljust. Återigen gör Stefan Larsson teater av teater, d v s renodlar den till att handla om texten och allt annat stödjer texten, inte stjälper den. Bra rakt igenom av Lena Endre och Mikael Persbrandt. Thomas Hanzon har jag alltid tyckt var svår att fångas av, men här gör han ett riktigt bra försök.

Måsen på Dramatens Stora scen

Sist jag såg Tjechvs Måsen var det med en manusläsande Stefan Larsson som hastigt och lustigt fått ta över efter Mikael Persbrandt som Trigorin på Elverket. Som jag minns det gjorde han det mycket bra och Marie Göranzon var fantastisk som Akadarina. Denna gång är det Hannes Meidal som gör Trigorin och Stina Ekblad Akadarina. I övriga roller syns t ex Christoffer Svensson och Björn Granath. Allt är bra gjort, snygg scenografi, bra skådespeleri och ganska stram regi. Men de lyfter inte riktigt. Det är bra teater, men kanske för bra gjort för att det ska bli intressant.

Rosmersholm Målarsalen Dramaten

Sitter på allra första bänk och noterar att Jonas Malmsjö har väldigt knöliga tår. Det är inget jag noterar för att jag inte är fullt med i pjäsen, utan för att sitta allra längst fram gör att man inte kan undgå sådana detaljer. Mycket bra skådespeleri, och jag tycker att Jonas Malmsjö blir bättre och bättre (senast såg jag honom i Gertrud där han spelade lite samma typ och gjorde det mycket bra). Jag har aldrig sett Ibsens Rosmersholm tidigare, och det är ett tätt kammarspel väl värdigt Ibsen. Stefan Larsson har regisserat och jag brukar tycker det han gör är bra, som t ex Fanny och Alexander på Dramatens Stora scen.

Tre systrar på Lilla scen Dramaten

Mycket teater och kostym i denna ganska traditionella uppsättning av Tjechovs Tre systrar. Men den känns ändå modern och har något att säga om mycket annat än det gamla Ryssland. Ny favorit är Jennie Silfverhjelm, en gammal favorit är Peter Engman, som lyckas göra komik av alla sina roller. En annan nytillkommen favorit Andreas T Olsson känns dock lite väl utklädd i denna roll.

Hej, det är jag igen Dramaten Lilla scen

Hej, det är jag igen är ett kan man säga ett klassiskt Kristina Lugn-drama och en uppsättning som liknar andra uppsättningar av hennes pjäser på Dramaten. Välspelat och alltid nära verkligheten, men ändå så långt ifrån en normal dialog i ett vanligt liv. Inga större överraskningar helt enkelt, men Kristina Lugn är alltid Kristina Lugn (och underhållande om man tillhör dem som gillar hennes stil).

Gertrud på Målarsalen Dramaten

Dramatens uppsättning av Gertrud är "ren" teater, med texten som det bärande elementet. Scenografin är enkel, kostymerna tidstypiska och regin jämn och tillbakahållen. Känner mig tveksam till Anna Björks insats till en början, men den lyfter. Kanske är det ett regigrepp, som ska visa på Gertruds egen förändring? Jonas Malmsjö är mycket bra, och spelar inte över så mycket som jag tycker att han gör ibland.

Mästaren och Margarita på Stora scen Dramaten

Jag vet att jag har läst boken, och att den inte gjorde särskilt stort intryck på mig. Jag gillar absurd-teater som Beckett och Gombrowitz, men har svårare för pjäser som jag mer skulle kategorisera som baserade på fantasivärldar. Men här är jag med på tåget från först minuten! Den udda berättelsen blir plötsligt begriplig, inom den allt annat än begripliga ramen. Hans Klinga är underbar, äntligen får han en roll där han kan visa vad han går för!

Rickard den III på Stora scen Dramaten

Detta är Jonas Karlssons föreställning! Många medverkande, men de känns mest som bifigurer, även om en del av dem har både många repliker och insatser med stor betydelse för handlingen. Jonas Karlsson har förmågan att göra underfundig humor av Shakespeare, på ställen där det kanske ibland inte var tänkt att vara humoristiskt. Som alltid i Shakespeare-uppsättningar varierar skådespelarnas förmåga att leverera replikerna naturligt, och en del rollfigurer känns onödigt teatraliska.

Dödspatrullen på Lilla Scen Dramaten

Dödspatrullen är som utlovat en rolig föreställning om att åldras själv och om att ens omgivning åldras. Föreställningen bärs helt klart upp av Marie Göranzons prestation och frågan är om inte rollen är skriven för henne av Marie-Louise Ekman? Örjan Ramberg är också bra, och det märks att ensemblen har roligt själva på scen.

Sweeney Todd på Stora scen Stockholms stadsteater