Natten är dagens mor på Dramatens stora scen

Såg verkligen fram emot att få se en Norén-pjäs igen, och denna gång hans genombrottspjäs Natten är dagens mor. Känner redan från start att detta kommer bli segt ... I första akten finns inget av den rappa dialogen, sarkasmerna och de igenkännande skratten som jag upplevt i andra Norén-uppsättningar. Örjan Ramberg gör ett fantastiskt jobb att försöka lyfta dialogen till en annan dimension, men det blir sömnigt ändå, dock lite mindre i andra akten. Jag känner mig också tveksam till Björn Melanders regi, projektioner som knappt går att urskilja eller koppla till pjäsen, ljud som bara stör och inte tillför något. Kanske är det inte pjäsen som är sömnig, utan uppsättningen?

Tintins äventyr - Enhörningens hemlighet på bio 3D

Jag är inget direkt Tintin-fan. Jag har läst några seriealbum, men aldrig fastnat ordentligt. Steven Spielbergs Tintin-film har det skrivits mycket om och recensenterna har varit mycket positiva. Det här är en klassisk äventyrsfilm, som griper tag i en på en gång. 3D-effekterna är häftiga, men övergångarna mellan scenerna är ibland mer imponerande och genomtänkta. Det är svårt att se att det är skådespelare "bakom" de animerade karaktärerna, och jag ägnar en del tankeverksamhet åt att försöka luska ut vem som är Daniel Craig, som enligt förtexterna skulle medverka (han är Ivanovich Sakharine, har jag tagit reda på efteråt). För den riktiga Tintin-fanen är detta två äventyr, med inslag av andra, men det är inget som märks eller verkar konstigt för den som inte är helt insatt i de olika berättelserna. Ser fram emot uppföljaren (som känns nödvändig efter det slutet), trots att jag egentligen inte är någon Tintin-fan ...

Mormors svarta ögon på Dramaten Tornrummet

Tanja Lorentzon, skådespelerska, har skrivit en självbiografisk pjäs, där hon i uruppsättningen själv spelar alla roller, d v s sig själv, sin mamma och sin mormor. Pjäsen skildrar familjens historia, från mormoderns liv på den finska landsbygden, som krigsänka till Tanjas egen uppväxt som invandrad finne i en förort i Stockholm. Uppsättningen känns väldigt personlig, och är teater när det är som enklast. Trots att det bara är Tanja på scen lyckas hon trovärdigt skildra familjens, det finska och det svenska samhällets historia på ett trovärdigt och engagerande sätt.

Två herrars tjänare Dramaten

Jag är ingen farsälskare och märkte att jag var lite tveksam inför Två herrars tjänare. Har aldrig förstått hur man kan ligga dubbelvikt när en man klär ut sig i kvinnokläder, när någon har utstående tänder eller talar en överdriven dialekt. Men inget av detta stör upplevelsen i Två herrars tjänare (killar i tjejkläder förekommer, men passar mitt kritiska öga utan problem). Det är Morgan Allings föreställning, men övriga skådespelare håller hög komedistandard och fyller ut kostymerna runtom Truffadino, Morgan Allings rollfigur. Föreställningen balanserar hela tiden på rätt sida om det som gör viss fars så plågsamt, och publiken denna fredagskväll är inte svårflörtad. Jag fascineras av det arbete som attributen och rekvisitörerna gjort i denna föreställning, med kluriga och roliga lösningar på t ex mat som ska jongleras med. Sevärt och riktigt kul!

Duett för en på Dramaten

Höstens första föreställning på Dramaten blev Duett för en på Dramatens Lilla scen med Melinda Kinnaman och Reine Brynolfsson i rollerna.

Det är en föreställning där skådespeleriet gör allt, i samarbete med texten som både känns realistisk, men bitvis lite "bokig" för en teaterföreställning. En MS-sjuk violinist söker hjälp hos en psykolog. Hon verkar må rätt bra när hon kommer dit, men terapin lyfter fram eller kanske skapar problem hos henne. Vad är det för typ av terapi, är min stående undran genom föreställningen. Fantastiska prestationer av skådespelarna, men jag kan inte bli klok på vad författaren Kempinski har velat säga?

Idlaflickorna på SVT Drama

Med anledning av att Sif Ruud har gått bort sände SVT den inspelade versionen av Idlaflickorna från Dramatens Lilla Scen/Målarsalen.

Jag har sett föreställningen på teatern tre gånger, och mindes en del av replikerna (och har även sett den version av pjäsen som nyligen satts upp på Dramaten med systrarna Ekblad i rollerna). I jämförelse känns den senare versionen mer drömsk, medan Hans Klingas version med Sif Ruud och Birgitta Valberg i alla fall till en början känns som två damer faktiskt möts på en semesterresa vid Gardasjön. Senare Kristina Lugn pjäser ger mig en känsla av att texten inte riktigt är färdigbearbetad, men i Idlaflickorna sitter varje replik. Och i Sif Ruuds och Birgitta Valbergs version är det inga svårigheter att hänga med, trots de absurda växlingarna mellan dröm och realism, och mellan de olika personligheterna. Sevärt fortfarande och föreställningen ger mig samma känsla som 1995, 15 år senare och med en hel del andra teaterupplevelser däremellan.

En egen ö på Dramaten

Läser programbladet inför föreställningen, och tänker, som så många gånger förut, varför kan de inte göra programbladet mer lockande och bättre beskriva vad det är man faktiskt kommer att få se? Har helt enkelt ingen aning om vad som komma skall när jag och min 11-åriga systerson kliver in på Elverket, numera scen för Dramatens barn- och ungdomsteater. Vi pratar på vägen om en föreställning som vi sett tillsammans på Orionteatern, Vems lilla mössa flyger?. Den tyckte systersonen var rolig och minns massor från det, trots att det var flera år sen vi såg den. Jag tyckte var en helgjuten teaterupplevelse och var fascinerad av att den ändå rätt avancerade texten gick hem hos barn. Känslan i kroppen efter En egen ö är ungefär densamma som efter Vems lilla mössa flyger?. Det här är teater när det är riktigt bra, det engagerar, skådespelarna känns närvarande och teatermediets möjligheter utnyttjas. Texten är både tänkvärd, rolig och ger ibland en klump i halsen. Publikantalet är bara några personer fler än på scenen, men skådespelarna verkar ge allt och trivas i sina roller. Scenografin är enkel, men projektioner, luckor, rök och belysning skapar de miljöer som krävs. Synd att inte fler hittade till Elverket denna söndag eftermiddag.

Romeo & Julia på Dramaten

Det var länge sen jag såg Romeo & Julia, och uppskattade redan i förväg att detta var en uppsättning som utspelades på Shakespeares tid, inte i någon mer eller mindre krystad överföring till nutid. Enkel scenografi med publik även på scenen, tydligen ett sätt att efterlikna Shakespeares egna teaterrum. Seg start, inga scenbyten att tala om, och vissa skådespelare svåra att uppfatta. Tänk att Shakespeares text kan låta så olika i olika skådespelares munnar. Det kan inte bara bero på att vissa rollkaraktärer har lättsammare inslag än ändra. Christoffer Svensson som Romeo levererar sina repliker klockrent, andra mumlar fram dem som om de vore diktuppläsning på gymnasiet. Snart känns det sega som bortblåst och mitt engagemang i tidernas största kärlekssaga växer fram. En enkel uppsättning, inga krusiduller och bra insatser från många i ensemblen.

Ljust och fräscht på Berns

Jag hade verkligen sett fram emot denna kväll med krogshow på Berns med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Recensenterna hade varit eniga, detta var kul. Scenen är en enkel, en soffa och ett skrivbord, som Fredrik Lindström framför allt kommer att sitta vid. De har lite olika stil, Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Henrik känns mer inrepeterad, Fredrik mer förvirrad i stunden (säkert lika repeterat det med). Igenkänningsfaktorn är hög, här skrattar man åt andra i sin omgivning, men framför allt åt sig själv och bostadens betydelse för relationer, sjävkänsla och status, som ju ligger långt utanför bostadens egentliga syfte. Men det finns en allvarlig underton, att flytta kan vara ett osunt sätt att söka lycka. Den finns inte i en ny svindyr våning eller i en radhusträdgård. Man kan inte fly sitt eget förhållande, livsituation och upplevd nöjdhet. En kväll full av skratt och eftertanke ...

I lusthuset på Dramaten (genrep)

Jag visste inte alls vad jag hade att förvänta mig av I lusthuset av Jane Bowles, med premiär två dagar efter det genrep jag såg. Jag hade inte hört talas om pjäsen, författaren och är inte särskilt bekant med regissören Sofia Jupither. Marie Richardsson, Kristina Törnqvist, Basia Frydman, Pontus Gustafsson och Lil Terselius är ju bekanta skådespelare sedan tidigare, men i övrigt bestod ensemblen av för mig okända ansikten. Scenografin påminner om den till Mannen i ormskinnsjackan, som spelades på Dramatens Lilla scen, med huskroppar, palmer, staket och strandkant målad på duk.

Första akten börjar lite svajigt, det känns som de förväntade skratten uteblir och att publiken inte riktigt är med på noterna. Föreställningen hämtar sig något efter tag och får mig intresserad av hur livet ska utvecklas för den kalla mamman, den osäkra dottern och den självsäkra inneboende flickan. Intresset finns kvar in i andra akten, men där tappar föreställningen i tempo. Slutet känns förutsägbart, och personteckningarna är inte tillräckligt genomgripande. Ska bli intressant att se vad recensenterna tycker om uppsättning, för mig är det en kväll på Stora scenen som snart kommer att glömmas bort.

Under hallonbusken på Dramaten

Eftersom premiären var nyligen har jag recensionerna i färskt minne när jag sätter mig i salongen på Lilla scenen, Dramaten. DN sågade, SvD hyllade, kanske egentligen av samma skäl. Efter föreställningens slut vill jag både hylla och kanske inte såga, men ställa mig frågande till vissa inslag. Historien om familjen som samlats runt mammans dödsbädd och den nya "släktingen" som dyker upp, intresserar mig mer och mer, och ger mig perspektiv på livet, döden och myten om familjen. Att Maria Blom, som både är författare och regissör, bryter sönder historien med att låta skådespelarna röra sig ut och in i scenrummet, inte bara bildligt utan även bokstavligt, gör att jag undrar vad hon vill. Eller så är det just det hon vill uppnå, att jag ska undra? Karaktärerna är lite ojämnt tecknade, brorsan får man inte vet någonting om, lillasystern desto mer. Som en total upplevelse gillar jag Under hallonbusken, men går från Dramaten med några frågetecken kring uppsättning outrätade.

Idlaflickorna på Dramaten

En av mina större teaterupplevelser är Dramatens uruppsättning av Idlaflickorna i början av nittiotalet, med Sif Ruud och Birgitta Walberg i rollerna. Jag kan än idag, snart 10 år senare, citera bitar av texten som är mycket Kristina Lugnsk och lagom absurd. I den "nya" uppsättningen på Målarsalen på Dramaten innehas rollerna av Stina Ekblad och hennes syster Ylva. De är klädda likadant, och är, som systrar kan vara, mycket lika i övrigt. En ny dimension av pjäsen och texten uppstår, i alla fall för mig. Är dessa förvirrade damer på semester vid Gardasjön och båda med makar som heter Herman en och samma person? Detta är en vinkel på pjäsen som jag inte kan komma ihåg att jag upplevde i den förra uppsättningen. Avskalad scenografi, lika avskalad regi och denna fantastiska text som gör att man måste koncentrera sig hela tiden gör den nya uppsättningen av Idlaflickorna till en lika stor teaterupplevelse som uruppsättningen.