Smutsiga händer på Stockholms stadsteater

När Smutsiga händer börjar, får jag för mig att jag är på Nya processen igen (se inlägg 22 maj). Det är skinnrockar, gevär, marscherande och tal om "den goda saken". När föreställningen fortsätter dras jag mer och mer in i den och börjar förstå mer av handlingen (men inte riktigt allt får jag erkänna). Uppsättningen är filmisk, med mycket effekter, högt tempo, scenografiska klurigheter och musik som understryker det som utspelas på scenen. Andreas Kundler som Hugo känns lite anonym, men kanske är det meningen att jag ska känna så? Sara Sommerfeld som hans fru spelar en sammansatt bimbo, med huvudet på skaft och som utnyttjar sina fysiska företräden för att nå dit hon vill (känns inte helt modernt, men fungerar ändå tycker jag). Regissören Ragnar Lyth och scenografen Lars Östbergh tycks ha haft ett tätt samarbete, för föreställningen är genomarbetad och känns som en helhet. Sartre hade förmodligen en annan tanke med pjäsens budskap än det som Stadsteaterns uppsättning förmedlar, men det får ändå anses vara lite av teatermediets styrka.

Sicko på bio

Ännu en dokumentärfilm med Michael Moore som deltagande observatör, nu med sjukvårdssystemet i USA i fokus. Skildringar av icke-försäkrade och försäkrade amerikaners misslyckande med att få medicinsk vård följer efter varandra. Läkare anställda på försäkringsbolagen berättar om hur bolagen ser på de försäkrade och deras krav. Allt handlar om pengar. Föga förvånande, men jag hade inte klart för mig att det var riktigt så här illa. Michael Moore har ju beskyllts för att inte hålla sig till sanningen. Är de fall som skildras sanna, vilket jag är benägen att tro, så räcker bara de för att övertyga mig om att vissa människors liv inte är vatten värt i USA (och att likställa vid att man t ex i Kina inte satsar på säkerhetsutrustning på byggarbetsplatser, för att ett människoliv är värt mindre pengar). I filmen skildrar Michael Moore även hur statliga sjukvårdssystem fungerar i länder som Frankrike, Kanada, Kuba m fl. I det avsnittet känns det som Halleluja-kören fått lite för stort utrymme, men förmodligen är väl det ett resultat av att filmen egentligen riktar sig till en amerikansk publik. Sicko är sevärd, omskakande och ett sätt att själv värdera det svenska sjukvårdssystemet, människosynen och faktumet att man är svensk högre.

Love på Dramaten

Även om jag inte varit tonåring på många år, tycker jag att teater för tonåringar är intressant. Jag själv svårt att tänka ut vad som fungerar eller inte fungerar, och hur mycket "teater" tonåringar klarar av utan att tycka det blir pinsamt. Love är en stark föreställning med stora gester, mycket ljud, ljus och effekter. Jag sitter på första bänk på Lejonkulan och har väldigt svårt att tänka på något annat än vad som för tillfället händer framför mig. Och det känns som tonåringarna i publiken upplever samma sak. Jag kan inte säga vilken ingrediens i föreställningen eller själva pjäsen som ger mig känslan av att detta engagerar tonåringar, trots mycket sexanspelningar, som tonåringar brukar tycka är pinsamt, och referenser till nobelpristagare m m. Starkt ensemblespel, rolig regi och fantastiskt skickligt utnyttjande av lilla Lejonkulans scenrum!

Måsen på Elverket

Måsen har fått mycket uppmärksamhet både före och efter premiären, med blogg, kända skådespelarnamn och öppna repetitioner. Den kväll jag besöker är Elverket är Mikael Persbrandt sjuk och ersätts av regissören själv, Stefan Larsson, som med ytterst lite stöd av manus gör sin karaktär med bibehållen kvalitet. Annars är det Marie Göranzon som överglänser de andra och som når hela vägen upp till de sista bänkarna på Elverket, där man i övrigt inte känner sig särskilt indragen i föreställningen. Är det en tanke bakom arenateater-bygget eller är det bara ett sätt att få in mer publik? Elverkets kännetecken har ju i alla fall tidigare varit att spela nära publiken. Jag förstår mig inte riktigt på själva pjäsens kvaliteter, men gillar den avskalade scenografin, och att nästan alla roller får ungefär samma utrymme. Jag skulle nog ändå ha velat sett vad Persbrandt hade kunnat gjort av sin roll. Han är ju en skicklig skådespelare, men annars känns det inte som föreställningen saknar hans insats.

Fördold på Dramaten

Lars Norén tillhör en av mina favoritdramatiker, och han gör mig sällan besviken. I Fördold är han tillbaka på Dramatens Lilla scen, en perfekt scen för att spela Norén med tittskåpsteaterns känsla av att man tjuvtittar på något man inte borde se. Enligt Dramatens hemsida är Fördold "en knivskarp vardagsskildring" och det är exakt vad det är (även om min egen vardag inte är fullt lika dramatisk som den norénska). Peter Engman och Rolf Skoglund (äntligen i en annan typ av roll!) är kvällens stora behållning, men ingen av skådespelarna gör en besviken. När barn/ungdomsskådespelare deltar i pjäser är jag alltid lite orolig för att fiktionen ska brytas, när kvaliteten på skådespeleriet varierar allt för mycket, men det tycker jag inte Fördold i denna uppsättning drabbas av. Alla Noréns klassiska ingredienser är med (svåra sjukdomar, skilsmässa, otrohet, incest, onani, sinnesjukdom m m), men i en trovärdigare form än på länge.

The Queen på DVD

Jag hade inga direkta förväntningar på filmen The Queen, hade hört både postiva och negativa omdömen. Man dras snabbt in handlingen, som man vet är till stora delar fiktiv, men som känns som en exakt skildring av verkligheten. Manusförfattaren gör inget anspråk på att filmen ska skildra det som verkligen hände i det brittiska kungahuset när prinsessan Diana dog. Men filmen gör det omöjligt att inte tänka "det var nog exakt så här det var". Välspelat av Helen Mirren m fl och utmärkt regi av Stephen Frears. Man kan nästan höra vad som rör sig i huvudet på den fåordiga och korrekt drottningen och hur hon kämpar för att hålla balansen när hon slits mellan plikten, familjen och de egna känslorna.