söndag 14 december 2008

Den fule på Dramaten

Kung Ubu på Dramaten

Jag gillar verkligen absurd teater, och såg fram emot denna uppsättning av Kung Ubu, som jag har lärt mig är den första absurda pjäsen i teaterhistorien. Underbar pjäs och roligt och bra iscensatt på Målarsalen, Dramaten. Man fattar inte allt, men mer än vad jag hade föreställt mig. Hans Klinga är fantastisk (jag har nog aldrig sett honom bättre), liksom Rolf Skoglund, dock bara inspelad som röst till en golvmopp (sic!). Scenografin är enkel, men fungerar utmärkt för just denna historia. Om jag ska se om någon pjäs under 2008, så är det denna.

Allt om min mamma på Stockholms stadsteater

Den ömhet jag är värd på Dramaten

Elverket ska ju vara Dramatens experimentscen, och Den ömhet jag är värd är inget undantag från den ambitionen. Men för mig känns som det som Wille Crafoords "Annorlunda på samma sätt". Varför ska experimentteater undantagslöst innebär teaterblod, skrik, könsorgan och kroppsvätskor? Jag tar inte anstöt, jag blir bara otroligt trött och tappar helt fokus på vad pjäsen egentligen vill berätta. Använd teatermediet, försök inte göra teater till en blek kopia av filmen, eller rent av av verkligheten. Många bra skådespelarinsatser, första gången på länge jag njuter av Börje Ahlstedt, men föreställningen som helhet får mig för en stund att falla in i kören som anklagar teatern för att vara frånvänd publiken.

Små äktenskapliga brott på Dramaten

Teater kan ofta kännas tillkrånglad, där mediet tar bort fokuset från texten. Men inte i Små äktenskapliga brott på Dramatens lilla scen. Reine Brynolfsson och Lil Terselius spelar trovärdigt detta mer eller mindre olyckliga äkta par i en pjäs som tar flera oväntade vändningar. En föreställning som jag gärna rekommenderar både till teatervana och ovana, som är rakt på sak och med en historia som hela tiden förändras.

Onkel Vanja

Upp i sadeln på Dramaten

Krig och fred på Stockholms stadsteater

Bernardas hus på Dramaten

Mama mia på bio

Jag var orolig att Mama mia på bio skulle bli en pinsam historia, som jag efteråt ångrar att jag har sett och som omedvetet påverkar negativt min allt igenom positiva bild av Abbas musik och Björn och Bennys insats. Mama mia balanserar på en tunn tråd, av något som är svårt att definiera, men det håller hela vägen och jag känner mig verkligt upprymd efteråt. Inte alla skådespelare sjunger bra, och att inte alla gör det lyfter bara filmen än mer. Jag inser att historien är töntig och det finns en del logiska luckor, men detta köper jag rakt av!

Drottningens juvelsmycke på Dramaten

Sex and the city på bio

Den allvarsamma leken på Stockholms stadsteater

Produkten på Dramaten

Mäster Olof på Stockholms stadsteater

Mästaren och Margerita på Stockholms stadsteater