Den ömhet jag är värd på Dramaten

Elverket ska ju vara Dramatens experimentscen, och Den ömhet jag är värd är inget undantag från den ambitionen. Men för mig känns som det som Wille Crafoords "Annorlunda på samma sätt". Varför ska experimentteater undantagslöst innebär teaterblod, skrik, könsorgan och kroppsvätskor? Jag tar inte anstöt, jag blir bara otroligt trött och tappar helt fokus på vad pjäsen egentligen vill berätta. Använd teatermediet, försök inte göra teater till en blek kopia av filmen, eller rent av av verkligheten. Många bra skådespelarinsatser, första gången på länge jag njuter av Börje Ahlstedt, men föreställningen som helhet får mig för en stund att falla in i kören som anklagar teatern för att vara frånvänd publiken.