måndag 7 maj 2007
Uppdraget på Stockholms Stadsteater
Uppdraget skrivet och regisserat av Björn Runge på Stockholms Stadsteater var det mest svårbegripliga som jag har sett på länge. Handlar det om ett rollspel? Teater-terapi? Varför heter den uppdraget? Vad vill den säga? I alla fall till en början utger den sig för att vara ett relationsdrama i Norénsk stil, men blir allt mer sönderstyckad och utan röd tråd. Scenografin är enkel och leder tankarna till perspektivteatern med föreställningens centrum i soffgruppen i mitten och med mer perifera händelsförlopp längs med de snedställda vägarna. Ett återkommande inslag i dialogen är ett Varför? där man snarare förväntar sig ett jasså eller jaha. Skapar några komiska poänger, men känns också symptomatiskt för hela uppsättningen. En föreställning inte alls i klass med Runges fantastiskt välregisserade och välspelade film Om jag vänder mig om, även om ensemblen i princip är helt hämtad från filmens.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag var väligt förväntansfull när jag skulle se Uppdraget. Björn Runges Om jag vänder mig om är enligt mig en mycket stark och bra film, så hans teaterdebut kunde väl bara bli bra. Pjäsen börjar lite mystiskt, två par sitter och pratar om väldigt olika och ibland helt ovidkommande saker, man förstår inte riktigt hur de förhåller sig till varandra och varför. När sedan en tredje kvinna dyker upp blir förvirringen total och härifrån blir pjäsen - som hittills ändå fångat mitt intresse - för konstig, för osammanhängande och för konstlad. Jag antar att skådespelarna har fått regi att agera lite släpigt och ointresserat, men tillsammans med den krystade handlingen blir effekten att hela pjäsen till slut blir helt ointressant, den efterlämnar bara ett stort jaha, och.......
Skicka en kommentar