Hedda Gabler på Stockholms Stadsteater

Henrik Ibsens Hedda Gabler är en ganska tidslös pjäs - den är både modern och omodern. Stadsteaterns uppsättning utspelar sig någon gång på 1960-talet, men detta är egentligen av mindre vikt i sammanhanget. Scenen, som nästan helt saknar rekvisita, domineras av en sju-åtta meter lång skinnsoffa (som till vardags står i Kulturhusets entréhall). Soffan kan vridas 360 grader och vridningarna symboliserar tid som passerar. På grund av att soffan är så lång kan den även på ett effektfullt sätt förmedla olika stämningar mellan personerna på scen, om de är avståndstagande eller oense sitter de långt ifrån varandra, men om de är förtroliga eller intima sitter de nära, nära. Helena af Sandeberg gestaltar en uttråkad, manipulativ men ganska osäker Hedda, hon gör detta med en perfekt uppsyn och välavvägd betoning i varje replik. Samspelet mellan samtliga skådespelare fungerar mycket väl. Tillsammans med den lågmälda, lite släpiga, jazz-inspirerade musiken som genomsyrar hela föreställningen, förmedlar pjäsen en känsla av tristess och frustration, men även vanmakt inför vad tristessen kan få människor att göra. Stadsteaterns uppsättning av Hedda Gabler är en av de bästa föreställningarna jag sett på länge, och Helena af Sandebergs slutscen kommer jag sent att glömma.