Jag hamnar av en slump framför denna dokumentär på SVT. I
tablån introduceras den som en berättelse om vad det är som driver en mördare
och vad som driver oss andra att avrätta mördare. Och det är samma två frågor
som kvarstår efter dokumentärens slut. Jag vill vid flera tillfällen under filmen
stänga av TVn och glömma allt det obehagliga som den visar för mig och bär med
mig dokumentärens känsla flera dagar efter. Under filmens gång får man följa
två pojkar som sitter i dödscell respektive på livstid för två mord de begick
som tonåringar. Man får höra pojkarna själv berätta, deras och offrens
släktingar, tidigare fängelsevakter på vägen på avrättningen av den ena pojken.
Filmen ger upphov till många tankeställare som när filmaren Hertzog frågar en
fängelsepräst, som brukar vara närvarande vid avrättningar, hur en förlåtande
Gud kan tillåta dödstraff. Han svarar ”Jag vet inte”. Det svaret, om inte allt
annat, borde vara nog för att avskaffa dödstraffet i USA (och andra länder).
Och när en av de intervjuade säger att han inte har kunnat läsa och skriva
förrän han lärde sig det i fängelset, får det mig att förstå vad analfabetism
verkligen kan innebära. Ett totalt utanförskap. Och att vissa inte har en chans
i livet förstår jag när de intervjuar pappan till en av de morddömda, som själv
sitter på livstid (efter att redan ha tjänat av ett 20 årigt straff för ett
tidigare brott).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar