onsdag 17 oktober 2007
Smutsiga händer på Stockholms stadsteater
När Smutsiga händer börjar, får jag för mig att jag är på Nya processen igen (se inlägg 22 maj). Det är skinnrockar, gevär, marscherande och tal om "den goda saken". När föreställningen fortsätter dras jag mer och mer in i den och börjar förstå mer av handlingen (men inte riktigt allt får jag erkänna). Uppsättningen är filmisk, med mycket effekter, högt tempo, scenografiska klurigheter och musik som understryker det som utspelas på scenen. Andreas Kundler som Hugo känns lite anonym, men kanske är det meningen att jag ska känna så? Sara Sommerfeld som hans fru spelar en sammansatt bimbo, med huvudet på skaft och som utnyttjar sina fysiska företräden för att nå dit hon vill (känns inte helt modernt, men fungerar ändå tycker jag). Regissören Ragnar Lyth och scenografen Lars Östbergh tycks ha haft ett tätt samarbete, för föreställningen är genomarbetad och känns som en helhet. Sartre hade förmodligen en annan tanke med pjäsens budskap än det som Stadsteaterns uppsättning förmedlar, men det får ändå anses vara lite av teatermediets styrka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
När Sartre skrev dramat Smutsiga händer år 1948 såg världen naturligtvis helt annorlunda ut än den gör idag. Trots detta tycker jag att Sartres drama känns mycket aktuellt och betänkligt även idag. Hur långt man får gå i det godas namn och vem som bestämmer vad som är gott och ont är saker som diskuteras dagligen. Stadsteaterns uppsättning av Smutsiga händer är mycket modern, vilket känns helt rätt. Som Cilla anger är scenografin och koreografin ibland filmisk, det känns som om regissören försöker efterlikna Matrix-effekter, fast på lite komiskt sätt. Jag tycker att Andreas Kundlers Hugo är mycket välspelad, jag känner verkligen hans ambivalens och längtan efter att hitta något han kan brinna för. Jag känner även väldigt väl Hugos känsla av misslyckande och besvikelse mot slutet. Jag tycker att Stadsteaterns uppsättning av Smutsiga händer är mycket suggestiv och engagerande, med bra scenografi och utmärkt skådespeleri.
Skicka en kommentar