onsdag 17 oktober 2007
Måsen på Elverket
Måsen har fått mycket uppmärksamhet både före och efter premiären, med blogg, kända skådespelarnamn och öppna repetitioner. Den kväll jag besöker är Elverket är Mikael Persbrandt sjuk och ersätts av regissören själv, Stefan Larsson, som med ytterst lite stöd av manus gör sin karaktär med bibehållen kvalitet. Annars är det Marie Göranzon som överglänser de andra och som når hela vägen upp till de sista bänkarna på Elverket, där man i övrigt inte känner sig särskilt indragen i föreställningen. Är det en tanke bakom arenateater-bygget eller är det bara ett sätt att få in mer publik? Elverkets kännetecken har ju i alla fall tidigare varit att spela nära publiken. Jag förstår mig inte riktigt på själva pjäsens kvaliteter, men gillar den avskalade scenografin, och att nästan alla roller får ungefär samma utrymme. Jag skulle nog ändå ha velat sett vad Persbrandt hade kunnat gjort av sin roll. Han är ju en skicklig skådespelare, men annars känns det inte som föreställningen saknar hans insats.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tjechovs pjäser är alltid intressanta ur en humanistiskt synvinkel. De handlar ofta om en parantes i den ryska vardagen (i alla fall som jag föreställer mig den ryska vardagen), men som alltid har en stor påverkan på berörda människors liv. Måsen är inget undantag, på ett gods på landet ska en teaterföreställning sättas upp. Inblandade människor gestaltas nyanserat och trovärdigt, alla är formade av händelser i det förflutna och till slut blir det naturligtvis en stor konfrontation. Slutet är lika väntat som kanske oundvikligt. Innan föreställningen började var jag djupt besviken över att Mikael Persbrandt inte skulle spela Trigorin. Men en bit in i pjäsen kunde jag lättat konstatera att de övriga skådespelarna storspelade, att Trigorins roll inte var så dominerande som annonserats samt att Stefan Larsson gjorde en strålande insats (trots det hastiga inhoppet). Jag håller med Cilla om att Marie Göranzon kanske gör sitt livs rolltolkning, men hela pjäsen är verkligen ett lagarbete där alla skådespelare gör fina rollprestationer. När föreställningen är slut känner jag mig nöjd, trots Mikael Persbrandts svårförståliga avhopp.
Skicka en kommentar