Hedda Gabler Dramatens stora scen

Jag vet att jag tidigare sett Hedda Gabler på Stockholms stadsteater och minns det som en gripande föreställning. Men i den här uppsättningen är jag helt ointresserad, och oförstående, inför den konflikt som utspelas på scen. Jag förstår inte Hedda Gablers drivkrafter, hennes mans kärlek eller hennes beundrares åtrå  Det är uppsättning utan intimitet (med publiken) och utan någon djupare personteckning. Är det Ibsen eller uppsättningen? Jag tror det senare.

Fanny och Alexander Dramatens stora scen

Utsålt, utsålt ... lyckades inte få andra biljetter till Fanny och Alexander än på tredje raden först, men lyckades sen byta till mig biljetter på en av de främsta bänkarna. Och där är det svårt att tappa koncentrationen, men jag tror inte det hade varit ett problem i vilket fall i denna fantastiska uppsättning. Stefan Larsson har lyckats ta det som är bra från Ingmar Bergmans film (och berättelse) in på teaterscenen, och mycket snart slutar man fundera över vem som spelade vilken roll i "originalet". Välspelat, roligt och gripande i en fantastisk scenografi som införlivats i handlingen men ändå stundtals gör dig påmind om att detta är teater.

Spöksonaten på Lilla scen Dramaten

För länge sedan såg jag Spöksonaten i en annan uppsättning (2000, regi Ingmar Bergman) på Dramatens Lilla Scen. Min minnesbild är att det var en rörig pjäs utan någon direkt handling. Min första reflektion i denna uppsättning, regi Mats Ek, är att pjäsen är mer begriplig än jag mindes den. Och att regin är väldigt typisk Mats Ek, med de lite komiska koreografiska inslagen och det avskalade spelet. I andra akten försvinner allt det begripliga, jag förstår inte längre vad Strindberg vill säga mig, men av någon anledning gör det ingenting. Snyggt grepp av Mats Ek att låta en del män spela kvinnor, och en del kvinnor spela män, men att inte byta genus rakt igenom.